För ganska exakt tre år sen (det fattas några dagar men jag kommer att vara bortrest då och kan inte blogga på "rätt dag") blev jag med barn. Det är absolut det bästa som hänt mig! Jag kommer inte längre ihåg vem jag var innan mitt älskade sötmonster kom in i mitt liv! Eller jo, det kanske jag gör, men jag trivs bättre nu. Känner mig mer hel på något sätt.

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen utan en sorglig sak som hände precis vid samma tidpunkt. Den 6 juni 2008 fick min häst Tessan ett föl, Argoz. Han var så fin! Snudd på perfekt om man frågar mig! Otroligt bra psyke och fint byggd. Vi hade planer på att sälja honom och förhoppningsvis kunna tjäna lite pengar på försäljningen. Han hade bra härstamning och hade nog kunnat bli riktigt bra. Om han hade fått leva... När han var nästan fyra veckor gammal blev han halt och svullen i ett ben. Jag ringde naturligtvis veterinären som inte trodde att det var nån fara och tyckte att vi skulle avvakta tills han eventuellt fick feber. Det fick han efter två dagar om jag inte minns fel. Jag ringde djursjukhuset i Skara och vi fick komma dit. Han skötte sig exemplariskt! Han hade endast blivit ledd en gång förrut, men ändå gick han snällt bredvid mig i grimma och grimskaft. Så klok!

På sjukhuset röntgade de benet och de gjorde även ultraljud på det. När plåtarna kom visade det sig att han hade en infektion i en led som spridit sig till benhinnor och ligament. Det såg inte bra ut men veterinären tyckte inte att vi skulle ge upp hoppet utan ville försöka behandla. Självklart ville vi göra allt som gick för honom, så han (och naturligtvis Tessan) fick stanna kvar på sjukhuset. Veterinärerna gjorde allt de kunde och vissa dagar var han nästan feberfri, men efter två veckor fick de ge upp. Då hade febern kommit tillbaka och ville inte ge med sig. De lyckades alltså inte stoppa infektionen.

Jag valde att inte vara med vid avlivningen och det kändes helt rätt då. Vissa dagar kan jag ångra det men jag tror att det var rätt beslut. Jag befann mig vid det tillfället i Göteborg och det kändes onödigt att dra ut på Argoz lidande för att jag skulle kunna närvara. Jag tog tåget hem så fort jag fått beskedet att det inte gått bra och åkte sen direkt vidare till Skara för att hämta hem Tessan. Hon var nog den som tog det bäst av oss alla. Hon kanske visste att det inte skulle gå bra?

Märkligt sammanträffande att jag blev av med min underbara Argoz samma dag som ett nytt liv skapades i mig... Eller? Ibland undrar jag...



/Linda - gråter fortfarande när jag skriver om honom...