Vad är tanken med att visa gamla filmer i 3D på bio? Tjäna pengar är väl troligen det enda rätta svaret... Jag ser mest problem. Förvånande va? ;)

Jag tänker så här:
Nytt par som ska gå på bio på första dejten. Pirrigt och nervöst, och självklart massor av förväntningar! (Man minns ju hur det var... ;) ) Tjejen är så klart uppsnoffsad och tillfixad och har tillbringat timmar framför spegeln för att få till den rätta, naturligt fräscha looken. (Ja, jag överdriver...) Väl på bion så möter hon, den nästan lika uppsnoffsade, killen och de bestämmer sig för att se den gamla godingen Titanic, som nu visas i 3D! Hurra! Eller? Hur jäkla kul är det egentligen att ta på sig ett par skitfula glasögon när man har slitit som ett djur för att se perfekt ut? Nu tänker säkert några att det är mörkt på biografen så det syns inte, och det är ju rätt på sätt och vis, men det finns ju ett liv efter att lamporna tänds oxå. Då sitter dom där med skavsår på näsan och allvarliga tryckskador bakom öronen som orsakar migrän, för glasögonen är till råga på allt även fruktansvärt obekväma. Kul att fortsätta dejten då eller? Nä, knappast...

Ja, jag vet... Det var kanske en överdriven historia, men visst ligger det liiite sanning i det? Lite grann? Pyttelite?

Det verkar ju inte skitkul att gå på Lejonkungen (3D) med en gnällig sjuåring heller... "Aj, det skaver", "Är det slut snart?", Måste man ha glasögonen på sig?", "Jag får ont i ögonen/på näsan/bakom öronen/i magen (visserligen pga för mycket popcorn, men ändå...)..." Och så vidare. Låter det kul? Nä, tänkte väl det!

Ja, jag är jätteduktig på att föreställa mig värsta scenario... Jag vet. Det är liksom en egenskap jag har... Inte min bästa, men dock en egenskap!


//Linda - våga vägra 3D! :thumbdown: