Städa är inte min favoritsysselsättning. Inte alls faktiskt. Kan komma på många saker som är mycket viktigare när det är dax att städa... Plocka ögonbryn (aj!), fila naglarna, leta i naveln efter ludd... Tja, ni fattar... Men ibland händer det! Som idag!

Insåg, när jag tog fram dammsugaren, att jag har haft den i 21(!) år!!! 21 år! Alltså mer än halva mitt liv.

Alltså, antingen är det en väldigt hållbar modell eller oxå har jag helt enkelt inte slitit ut den än... Vet inte om jag borde fundera på vilket faktiskt... ;-)

//Linda - Huginägare!

Japp. Efter drygt en vecka med monstret är det nu dax för 10 monsterfria dagar. Lite semester i semestern alltså. Ingen som behöver aktiveras. Ingen som säger "mamma" 42 000 gånger varje dag. Ingen som kräver besked om vad vi ska äta de tre kommande måltiderna redan kl åtta på morgonen. Inga monsterkramar. Ingen som väcker mig och vill bli kittlad tills han kiknar av skratt.

Shit vad tomt det kommer bli! ;-)

Jag får försöka passa på att göra lite vettiga saker. Typ städa, motionera, tvätta, träffa kompisar och massa annat! Sen... Ska bara titta lite mer på Netflix och Viaplay... Och kanske ta ett glas vin... ;-)

//Linda - saknar. Och njuter!

Förr. När man var barn. Då var det mesta himla enkelt. Det kanske inte kändes så precis då, men när man tänker på det nu så var det mesta faktiskt himla mycket enklare då! Som det här med vänner t ex...

Jag och monstret var på Lekstan idag. (Det är ett sånt där lekställe där man kan rasta sina barn när det är dåligt väder och man bara vill sitta och läsa en bra bok... ;-) ) Monstret brukar börja med att gnälla lite över att han inte känner nån. I ungefär 20 sekunder. Det är ungefär så lång tid det tar för honom att hitta nån att leka med... Sen är det full fart i några timmar!

En viss skillnad om man jämför med mig, och säkert fler än mig. Det är inte lätt att hitta nya vänner som vuxen. Eller? Jag tycker det är skitsvårt! Jag är inte en sån person som bara slår mig ner vid första bästa bord bredvid nån på ett café och börjar prata eller går ensam till krogen. Nä, jag behöver tryggheten i att vara med nån när jag ska göra så avancerade saker! ;-) Annars stannar jag hellre hemma. I min lilla skyddade bubbla... Tror nog att de flesta är såna. Mer eller mindre...

Men vad tråkigt egentligen! När försvinner spontaniteten och det oblyga beteendet man hade som barn? När börjar man tänka på att passa in och inte störa? Vilken härlig känsla det måste vara, att som barn kunna leka med precis vem som helst utan att tänka på nåt annat än att man träffat ytterligare en ny vän!

Missförstå mig inte nu! Jag har vänner. Riktigt bra sådana! Vissa har hängt med sen jag var liten och andra har jag mött i vuxen ålder. Några har jag träffat där emellan! ;-) Men ibland önskar jag att jag vore lite mer spontan och oblyg! Som en sjuåring ungefär! Det krävs nog dock att resten av befolkningen oxå blev lite mer öppna och spontana. Misstänker att jag skulle upplevas som mycket märklig annars... ;-)

//Linda - man vill ju passa in liksom...