Det är verkligen fruktansvärt jobbigt att vara borta från sötmonstret så många dagar i veckan. Jag längtar mig ärligt talat sjuk efter honom. Varje vecka känns som en hel evighet. Och de två dagar i veckan som jag är hemma flyger tiden förbi. Jag hinner knappt landa hemma innan det är dags att åka igen.

Som tur är har sötmonstret en alldeles underbar pappa som tar hand om honom, och jag har underbara föräldrar som "tar hand om mig" och står ut med mig. Det är ju en liten tröst. En jätteliten... ;-) Och om drygt två månader så slipper jag detta livet. Fast den tanken ger mig även viss panik!!! Vi har massor kvar att göra i skolan och jag har ingen aning om hur allt ska hinnas med! Hjälp...

Gnälligt inlägg, men jag har en gnällig dag (vecka, månad... ), så det så!

/Linda - gnällig som satan!