När man har barn så är ju mat ofta ett aktuellt ämne. Många barn matvägrar och det trugas, fjäskas, leks och tjatas vid matborden. Tjatas gör det här oxå, men inte av den anledningen... Sötmonstret äter nämligen. Mycket! Och snabbt! Så fort att han inte alltid hinner öppna munnen innan han tömmer det som är på skeden eller gaffeln... Det blir kladdigt. Väldigt kladdigt... Vi tjatar alltså om att måltiderna inte är nån tävling och att han inte behöver kasta i sig maten. (Och att han ska äta ordentligt med besticken...) För just nu så är ALLT en tävling. Först till dörren, först till hissen och först att äta upp maten... "Jag vann" hörs ett antal gånger varje dag...

 

Han är även helt fixerad vid mat. Vad vi ska äta och när vi ska äta. Idag har vi varit hemma. Jag är fortfarande sjuk och sötmonstret har hostat så väldigt så jag höll honom hemma. Vi sov ganska länge (halv nio) och åt frukost vid nio. Halv tio frågar han om det blir mat snart... Öh, nej, vi har knappt svalt frukosten... Halv elva vill han ha mellanmål. Onödigt tycker jag, men orkar inte höra på tjatet så han får ett äpple. Vid tolv äter vi lunch, pasta, bacon och ostsås. Efter två portioner borde han vara mätt, men nej han vill ha mer. Det får han inte.

 

Klockan tre är det dags för mellanmål. En macka och ett äpple slinker ner fortare än kvickt. Han vill ha mer macka men det får han inte. Klockan fyra frågar han om vi inte ska äta mat snart...

 

Vad är det för fel på ungen?!? Ok att tonåringar äter mycket, men han är inte ens fyra år! Hade han varit 14 hade jag inte sagt nåt, men detta är ju löjligt! Och ja, han får tillräckligt mycket mat. Han äter lika mycket som jag gör...

 

Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad att han äter, men det känns så fel på nåt sätt? Han är ju dock lite "speciell" när det gäller andra ätliga saker oxå... Han gillar inte godis, glass, saft, läsk, kakor, tårta, bullar, chips eller liknande. Inte alls. Han vill inte ens smaka. Knepig unge... ;)

 

 

//Linda - oxå ganska knepig!