Jag lider av tvångstankar. Eller kanske tvångshandlande? Jag brottas med detta problemet i stort sett varje dag. Att ha det jobbet jag har underlättar verkligen INTE! Hittills har det gått bra, men frågan är hur länge jag klarar att stå emot. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte ge efter för rösterna som talar till mig: Klä på dockan! Klä på dockan!

Japp. Jag känner ett stort behov av att klä på "nakna" dockor. Hemma finns, lyckligtvis, bara tre dockor. En bebisdocka, en barbie och en Pippi-docka i tyg. Dom blir avklädda titt som tätt för "-Dom har bajsat"... Så fort sötmonstret har slutat torka bajs klär jag på dom igen... Det känns faktiskt helt ok att han leker mest med traktorer, bilar, motorcyklar och andra fordon som inte kräver kläder... ;) Tänk vilken tid det hade tagit för mig att klä på ett betydligt större antal dockor kläderna varenda kväll!

Härom dagen låg Barbien naken på bordet med kläderna bredvid när jag hade nattat sötmonstret. Jag satte mig så klart genast i soffan och klädde på henne den löjligt korta toppen och haremsbyxorna. Tittar sen mot sovrummet och där sitter sambon och skrattar. Han hade medvetet lagt Barbien och kläderna där för att kolla vad jag skulle göra... Tack för det liksom... ;p

Jag anser oxå att alla dockor med hår ska se ordentliga ut. Barbien här hemma har en prydlig fläta (för att slippa borsta håret så ofta) och dom andra dockorna behöver ingen hårvård. Jag blev jätteglad när vi på jobbet bestämde oss för att låta Barbiedockorna och My Little Pony-hästarna bosätta sig nån annanstans än på vårt jobb. Jag fick nästan panik varje gång barnen skulle leka med dom för dom var så trassliga... Illa! Och inte kunde jag med att sätta mig och borsta dom heller. Lite självaktning har jag faktiskt! ;) (Och förresten finns det ingen borste på jobbet... :blush: )


//Linda - det kunde varit värre! ;p