Jag är rädd för att jag har gett sötmonstret men för livet... :( Idag var vi på Liseberg och jag frågade om han ville åka Rabalder (den lilla berg-och-dalbanan som är för barn). Det ville han. Först. Tills den startade... Då ville han inte mer. Och när vi insåg att den körde två varv blev jag inte glad. Inte han heller... :(

Tänk om den lille stackaren blir lika rädd som jag har varit :S Mina kära föräldrar tog, mot bättre vetande, med mig i den gamla berg-och-dalbanan som fanns när jag var liten. För läääänge sen... Jag var då fem år. Möjligtvis sex. Jag blev fullständigt hysterisk! Satt på golvet i vagnen och klamrade mig krampaktigt fast i pappas ben. Jag vrålade oxå, och det var inte såna där "IIIHHH" som man kan råka få fram för att det hissnar lite i magen. Det var riktiga, hysteriska illvrål. Av skräck. Vet inte vem som led mest, jag eller pappa...

Efter den traumatiska upplevelsen åkte jag i stort sett ingenting på Liseberg förrän jag var 14 år... Harvade runt i ovan nämnda berg-och-dalbana för barn och snurrade några varv i Kaffekopparna. Flumeride åkte jag efter ett par år oxå, men sen var det inte mycket mer... Jag är fortfarande inte den tuffaste besökaren på Liseberg men jag tycker ändå att det är kul! Jag åker långt ifrån allt men det är klart bättre nu än för 25 år sen... ;)

Fy... Jag vill verkligen inte att han ska bli så rädd. Han åkte några "snälla" attraktioner efteråt och vi gjorde ingen sak av det. Han fick åka det han kände för. Han stod i kö till ganska många saker men ångrade sig innan han kommit ända fram. Stackarn... :(


//Linda - skäms... :(