Ibland är det verkligen svårt att förstå sina egna känslor. Det kan ju inte bara vara jag som känner frustration, ilska och uppgivenhet blandat med obeskrivlig kärlek, lycka och tacksamhet? I vilka sammanhang? Jo, när det gäller barn så klart. Egna barn...

Dagen kan enklast beskrivas som: SUCK! Och ovan nämnda känslor. Blandade i en salig röra. Jag har inte vetat om jag ska skratta eller gråta så jag har gjort både och. Och skällt. Och kramats. Och skällt. Och kramats. Och så har jag skällt lite oxå. Och kramats. Massor!

Det är tydligt att det inte bara är mina känslor som är blandade. Ena stunden är jag dum. Och nästa stund är jag bäst. Ibland blir jag slagen och ibland får jag pussar och kramar. Sen blir jag slagen. Och får kramar. Och blir slagen lite till. Och får kramar. Massor!

Tur att de positiva sakerna LÄTT överväger! Annars vore det illa...

En veckas semester helt ensam kanske vore nåt? Men vem skulle jag då krama? ;)


//Linda - gråter en skvätt och gläds åt att vara mamma! :love: