I söndags köpte jag ett par byxor! Ett par byxor som jag kikat på sen tidigt i våras men inte vågat prova. Dels för att dom var för dyra och dels för att jag var övertygad om att de skulle vara för små. Man måste ju inte utsätta sig för plågsamma provningar i löjligt ärliga provrumsspeglar om man inte klarar att leva med sanningen liksom...

 

Men i söndags kände jag att jag klarade av att se mina skavanker i vitögat och drog med mig byxorna in i provhytten, ivrigt påhejad av bästaste L! Det var liksom inte ens på allvar. Jag skulle köpa en klänning... Men prova kostar ju inget så byxorna fick följa med in. Döm om min förvåning när dom passade! Så nej, det blev ingen klänning. Det blev ett par byxor! Så kan det gå!

 

När jag kom hem lade jag ut en bild på byxorna på Facebook (hittad på google) och skrev: För att jag är värd det! (Eller nåt liknande.) Sen började folk kommentera bilden... Jag har blivit uppfostrad som så, att har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Så är inte alla uppfostrade, och det är ju inget konstigt med det. Inte alls! Men jag undrar, exakt VAD får man ut av att skriva att byxorna är hemska, fula och andra negativa saker? För vems skull gör man det? 

 

Jag bad inte om kommentarer. Jag visade en bild. Självklart kan jag inte förbjuda folk att kommentera, men var tog folkvettet vägen? Varför vill man tala om att nåt är fult?

 

Jag älskar inte alla andras bilder på Facebook, men har jag inget snällt att säga så håller jag tyst. Det är ju liksom inget tvång att kommentera... 

 

 

//Linda - Älskar Facebook. Och folkvett! 

 

(Och nej, om jag missar att kommentera era bilder på Facebook så betyder det inte att jag inte gillar dom, men jag varken hinner eller orkar kommentera allt! ;) )