Ibland önskar jag saker. Ganska ofta faktiskt, om jag ska vara ärlig... Det blir dock önskningar av väldigt varierande sort! Igår t ex så önskade jag mig en större bil. Det är nämligen ingen självklarhet att det går att forsla hem drygt 2 m skrivbordsskiva i en Nissan Micra... Men det går! Jag önskade mig även en hiss. Eller en lägenhet på bottenvåningen. Tredje våningen utan hiss var opraktiskt när den drygt 2 m långa, tunga, otympliga skivan skulle bäras in från bilen... Men även det gick. Med hjälp av en kompis! 

 

Idag var det dax att få skivan på plats, under monstrets loftsäng. Den jäkla skivan var lika lång, tung och otymlig idag men idag hade jag ingen hjälp... Så idag önskade jag att jag hade haft sällskap. Eller att jag hade varit starkare. Och att jag inte hade haft ont i ryggen. (Vilket jag troligen inte hade haft om önskningarna om hiss eller lägenhet på bottenvåning hade gått i uppfyllelse...) Ca 2 dm längre armar hade oxå varit önskvärt! Eller nä... Det hade nog sett dumt ut... Sällskap hade varit bättre. Då hade jag lyckats på fast ytterligare en skruv. Men strunt samma! Skivan är på plats! Skruva mer kan jag göra en annan dag. 

 

Nu önskar jag att kartongen som den långa, tunga, otympliga skivan låg i kan ta sig ut till sophuset på egen hand... 

 

//Linda - i wish... 

Monstret ja... Han är faktiskt himla rolig! Kan det bero på att han är så lik mig? ;-) Han är oxå en väldigt känslig  (snart) nioåring. Utbrott utan dess like och väldigt många kloka tankar och funderingar. Det har hänt mer än en gång att jag frågat mig själv vad jag tänkte på när jag bestämde mig för att bli mamma... Hur ska jag fixa detta liksom?!? Men sen inser jag att det nog blir folk av honom oxå. Förhoppningsvis... ;-) 

 

Han är väl som många andra barn vars föräldrar har separerat. Han har fortfarande nån slags förhoppning om att jag och hans pappa ska bli tillsammans igen. Innerst inne vet han nog att det aldrig kommer att hända men han måste ändå nämna det ibland. Härom dagen, när det var dax att åka till pappa igen, lät det så här:

 

Monstret: Varför kan inte du och pappa bo ihop igen? 

Jag: Det skulle inte vara så bra eftersom vi inte älskar varandra. Och älskar man inte varandra så vill man inte bo ihop.

Monstret: Men det vore ju enklare. Då skulle vi ju slippa sakna varandra varannan vecka.

Jag: Ja, absolut. Men det funkar ju inte så. Och vad skulle vi göra med pappas nya tjej? (Sagt med glimten i ögat)

Monstret: Vad hette din första kille? Hon kan väl ta honom? 

 

Jag älskar hans logik! :-D 

 

//Linda - hellre ensamstående mamma varannan vecka... 

Jag börjar äntligen vakna till liv igen! Nytt jobb tar på krafterna och jag har helst suttit hemma all ledig tid och varit sjukt osocial. Men nu är det helt klart på väg åt rätt håll! 

 

Så idag skulle jag tränat, handlat och städat. Jahadå! Det skulle jag... Men det bidde inte riktigt så... 

 

När jag vaknade halv tio hade jag huvudvärk så jag bestämde mig för att ta en mugg kaffe, sittandes i sängen. Bra idé! Huvudvärken försvann! Men inte fasen kom jag ur sängen... Inte förrän kl 12. Då var jag hungrig så jag åt frukost. Typ... Intaget av föda gav mig lite energi så jag åkte och handlade. Jag var inte ensam på Ica Maxi... Det var fullt av folk i gångarna mellan varorna och dom blängde irriterat på mig när jag helt plötsligt vände och gick mot strömmen! ;-) Varför vara som alla andra! 

 

Efter den pärsen var jag naturligtvis helt utmattad så jag hamnade i soffan. Där sitter jag fortfarande... Det har blivit lite mer kaffe och en halvkass, förutsägbar romantisk film. Men inget städ. Och ingen träning. Men vad gör väl det! Det är ju en dag imorgon oxå! Även om inte mitt gym är öppet då... Men städa kan jag göra. Om jag orkar... ;-) 

 

//Linda - mer social men full av latmask... 

Hmm... Jag kanske är tillbaka. Men bara kanske. Har känt den sista tiden att det liksom börjat bubbla ut massa konstiga tankar och funderingar, och då brukar det vara läge att skriva lite istället... Vill ju inte skrämma slag på folk. ;-) Jag bryr mig förvisso inte jättemycket om vad folk tycker men jag kanske bör hålla hyfsat låg profil på nya jobbet. Ett tag iaf... 

 

Nytt jobb ja! Jag har tagit steget att lämna förskolan och befinner mig nu i skolvärlden istället. Mycket som är likt men ändå olikt. Väldigt olikt. Men SÅ roligt! Lätt att säga efter sju veckor... Men det är så det känns. :-D Jag hoppas det fortsätter så. Den första månaden befann jag mig i nåt vakuum. Trött, gräsligt osocial och sjukt tråkig. Nu börjar jag vakna till liv lite igen och börjar orka träffa folk även på fritiden. Eller fritid... Arbetstiderna är tyvärr ingen höjdare så det blir på helgerna jag hinner vara social. Bättre än inget! 

 

//Linda - tillbaka. Tror jag...