Monstret ja... Han är faktiskt himla rolig! Kan det bero på att han är så lik mig? ;-) Han är oxå en väldigt känslig  (snart) nioåring. Utbrott utan dess like och väldigt många kloka tankar och funderingar. Det har hänt mer än en gång att jag frågat mig själv vad jag tänkte på när jag bestämde mig för att bli mamma... Hur ska jag fixa detta liksom?!? Men sen inser jag att det nog blir folk av honom oxå. Förhoppningsvis... ;-) 

 

Han är väl som många andra barn vars föräldrar har separerat. Han har fortfarande nån slags förhoppning om att jag och hans pappa ska bli tillsammans igen. Innerst inne vet han nog att det aldrig kommer att hända men han måste ändå nämna det ibland. Härom dagen, när det var dax att åka till pappa igen, lät det så här:

 

Monstret: Varför kan inte du och pappa bo ihop igen? 

Jag: Det skulle inte vara så bra eftersom vi inte älskar varandra. Och älskar man inte varandra så vill man inte bo ihop.

Monstret: Men det vore ju enklare. Då skulle vi ju slippa sakna varandra varannan vecka.

Jag: Ja, absolut. Men det funkar ju inte så. Och vad skulle vi göra med pappas nya tjej? (Sagt med glimten i ögat)

Monstret: Vad hette din första kille? Hon kan väl ta honom? 

 

Jag älskar hans logik! :-D 

 

//Linda - hellre ensamstående mamma varannan vecka...