Idag har jag och monstret haft besök av min syster, hennes man och deras dotter A. Monstret frågade ungefär en miljon gånger mellan klockan sju och tio när hans älskade kusin A skulle komma. Och han ville helst ställa sig på balkongen och spana och ropa redan klockan åtta... Det fick han inte! 

 

Nån liten kort minut satt han stilla (nja, kanske mer studsande) i soffan och helt plötsligt säger han:

- Jag tycker det luktar A, mamma!

-Jaha, tycker du det? Hur luktar hon då?

 

Monstret tittar frågande på mig och svarar:

-Med näsan?

 

Öh... Ja, jo, det hade han ju helt rätt i! Jag försökte liksom inte ens förklara vad jag menade! 

 

 

//Linda - full i skratt!

 

 

Helt apropå ingenting så har jag funderat lite... På aa. Och å. Bara sådär liksom. För att jag inte har så mycket annat (vettigt...) att tänka på! 

 

Lite språkkunskap, hämtat på den mycket tillförlitliga källan Wikipedia: "Bokstaven Å har sitt ursprung i ett långt a-ljud, vilket på medeltiden skrevs som aa på de skandinaviska språken. När långa vokaler senare slutade skrivas med dubbla bokstäver hade det långa a-ljudet förändrats till dagens å-ljud." "Aa används även i den maskinella koden på svenska pass om passinnehavarens namn innehåller å. Till exempel så blir Ågren "Aagren" i maskinfältet."

 

Jag kan inte låta bli att tänka på Eric Saade... Eller kanske Eric Såde? Jag vet ju vad jag tycker... ;) 

 

 

//Linda - saa det saa! 

 

:-D 

 

 

I söndags köpte jag ett par byxor! Ett par byxor som jag kikat på sen tidigt i våras men inte vågat prova. Dels för att dom var för dyra och dels för att jag var övertygad om att de skulle vara för små. Man måste ju inte utsätta sig för plågsamma provningar i löjligt ärliga provrumsspeglar om man inte klarar att leva med sanningen liksom...

 

Men i söndags kände jag att jag klarade av att se mina skavanker i vitögat och drog med mig byxorna in i provhytten, ivrigt påhejad av bästaste L! Det var liksom inte ens på allvar. Jag skulle köpa en klänning... Men prova kostar ju inget så byxorna fick följa med in. Döm om min förvåning när dom passade! Så nej, det blev ingen klänning. Det blev ett par byxor! Så kan det gå!

 

När jag kom hem lade jag ut en bild på byxorna på Facebook (hittad på google) och skrev: För att jag är värd det! (Eller nåt liknande.) Sen började folk kommentera bilden... Jag har blivit uppfostrad som så, att har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Så är inte alla uppfostrade, och det är ju inget konstigt med det. Inte alls! Men jag undrar, exakt VAD får man ut av att skriva att byxorna är hemska, fula och andra negativa saker? För vems skull gör man det? 

 

Jag bad inte om kommentarer. Jag visade en bild. Självklart kan jag inte förbjuda folk att kommentera, men var tog folkvettet vägen? Varför vill man tala om att nåt är fult?

 

Jag älskar inte alla andras bilder på Facebook, men har jag inget snällt att säga så håller jag tyst. Det är ju liksom inget tvång att kommentera... 

 

 

//Linda - Älskar Facebook. Och folkvett! 

 

(Och nej, om jag missar att kommentera era bilder på Facebook så betyder det inte att jag inte gillar dom, men jag varken hinner eller orkar kommentera allt! ;) )

Idag skulle Argoz fyllt fem år... Det finns ett inlägg här på bloggen som handlar om honom: http://lingla.blogg.se/2011/july/ (Får inte till det med länkningen från "paddan" och orkar inte starta datorn så det får bli så här!) 

 

 

Märkligt att man kan sakna ett djur så mycket... Ett djur som man bara fått äran att känna i sex futtiga veckor... 

 

//Linda - saknar... 

Idag tog vi med barnen på mitt jobb till biblioteket. En trevlig utflykt med de elva barn som var närvarande idag! En kollega hittade en bok som fick mig att fundera...

 

 

Alltså, "Min första bok om Ernst Billgren"...

 

Frågor som spontant dök upp:

Finns det fler böcker om Ernst Billgren?

Om det finns; hur många finns det?

Behöver man ens EN bok om Ernst Billgren?

Vad kan det finnas för skäl till ett eventuellt behov?

Den är för åldrarna 0-113 år. Om man råkar bli så himla gammal som 114 år, får man inte läsa den då? Eller ska man gå direkt på "Min andra bok om Ernst Billgren" om det finns nån sån?

Inriktar den sig i så fall till ännu äldre personer?  

 

Ja, frågorna är många och svaren är få! 

 

Och nej, jag har inget vettigare att tänka på... ;-)

 

 

//Linda - frågvis!

 

Ibland, när jag tittar på mitt underbara sötmonster, fylls jag av en sån obeskrivlig lyckokänsla som gör att jag bara vill gråta... Av lycka alltså. Idag var det ett sånt tillfälle. Vi var på Liseberg och hade det hur kul och mysigt som helst. När vi gick där, hand i hand, kom denna känslan över mig. Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta. Inte för att jag har nåt emot att gråta, men det kändes inte riktigt passande... 

 

Undrar hur mitt liv hade sett ut utan mitt lilla monster? Jag vill inte veta! 

 

 

 

//Linda - känslosam