På begäran: Litesse
Jag har skrivit lite om min häst, Litesse, tidigare men hennes nuvarande fodervärd vill gärna veta mer. Så här kommer min och Tessans (hon kallas så) historia:
1997 var jag hästlös. Det hade inte hänt vid så många tillfällen tidigare och jag var sugen på att ha en häst. Jag hade dock inte råd att köpa nån, men efter lite efterforskningar så visade det sig att en bekant till mina föräldrar hade en fyraårig häst som han ville ha inriden/tillriden för att kunna sälja. Det lät intressant så jag och mamma åkte och tittade på hästen. När vi kom fram gick det en brun och en fux (flaxfux, men då visste jag inte att den färgen hette så) i hagen. Min första reaktion var: Hoppas att det är den bruna! Jag har alltid varit mest förtjust i bruna hästar, och fuxen såg bara liten och tanig ut i mina ögon. Mamma trodde dock att den bruna var mamman och att det var fuxen som var den som jag eventuellt skulle få ta hand om. Hon hade rätt...
Litesse, som fuxen hette (ja, heter fortfarande faktiskt!), var alltså fyra år och hade varit iväg på inridning, men hade sen inte fått göra så mycket. Hon såg ut som en förvuxen Haflinger. Lång, vit man som inte var borstad på läääänge, så den var full av tovor och "snurror". Hovarna var heller inte perfekt skötta... På benet hade hon en gammal skada som blivit en golfbollsstor böld av svallkött. Såg inget vidare ut alls. :( Jag bestämde mig ändå för att ta mig an denna lilla fux. Jag skulle ju få betalt! ;)
Dagen då vi hämtade henne började vi med att köra henne direkt till veterinären för att ta bort bölden på benet. Det gick hyfsat bra, om man bortser från att hon trampade rakt i lådan med sterila kanyler och liknande, och hoppade över frambommen i undersökningsspiltan... När vi efter många om och men kom fram till stallet där hon skulle stå så började hon med att springa igenom staketet. Hon saknade ju mamma...
Nåväl. Hon lugnade ner sig och jag började fixa till henne. Jag ångrar att jag inte tog kort på hennes man när hon kom. Den var verkligen något i hästväg... ;) Jag borstade igenom den och klippte av den! Att hovarna såg ut som dom gjorde hade sin naturliga förklaring... Det var liksom ingen som hade lyft hovarna på henne. Framhovarna gick hyfsat, men bakhovarna gick inte alls till att börja med. Trots den dåliga starten så är hon nu en av de snällaste hästar som finns att sko!
När hon fått tid på sig att känna sig hemma så började jag promenera med henne. Eller vad man nu ska kalla det... Hon var (är) inte så väluppfostrad. Det finns vissa likheter med en ångvält. Hon var ju inriden så jag satt upp på henne ganska snart, och insåg att jag hade betydligt bättre koll på henne uppifrån! Sen var det bara att fortsätta! Jag hade ridsällskap av min syster som hade sin häst i samma stall, så vi fick bra draghjälp i skogen! Insåg ganska snart ett det var en väldigt cool häst jag satt på. Dök det upp ett nedfallet träd över stigen så hoppade hon, om det fastande en lång gren i svansen så fick den gärna hänga där. Det bekom henne inte ett dugg! Jag märkte även att hon var trafiksäker, men har man vuxit upp på en bondgård full av maskiner så kanske det blir så. Man skulle ju även kunna tro att hon i och med sin uppväxt skulle vara fullständigt orädd för kossor, men allt är inte logiskt med Tessan... Kossor var farliga. Punkt. ;)
1997 var jag hästlös. Det hade inte hänt vid så många tillfällen tidigare och jag var sugen på att ha en häst. Jag hade dock inte råd att köpa nån, men efter lite efterforskningar så visade det sig att en bekant till mina föräldrar hade en fyraårig häst som han ville ha inriden/tillriden för att kunna sälja. Det lät intressant så jag och mamma åkte och tittade på hästen. När vi kom fram gick det en brun och en fux (flaxfux, men då visste jag inte att den färgen hette så) i hagen. Min första reaktion var: Hoppas att det är den bruna! Jag har alltid varit mest förtjust i bruna hästar, och fuxen såg bara liten och tanig ut i mina ögon. Mamma trodde dock att den bruna var mamman och att det var fuxen som var den som jag eventuellt skulle få ta hand om. Hon hade rätt...
Litesse, som fuxen hette (ja, heter fortfarande faktiskt!), var alltså fyra år och hade varit iväg på inridning, men hade sen inte fått göra så mycket. Hon såg ut som en förvuxen Haflinger. Lång, vit man som inte var borstad på läääänge, så den var full av tovor och "snurror". Hovarna var heller inte perfekt skötta... På benet hade hon en gammal skada som blivit en golfbollsstor böld av svallkött. Såg inget vidare ut alls. :( Jag bestämde mig ändå för att ta mig an denna lilla fux. Jag skulle ju få betalt! ;)
Dagen då vi hämtade henne började vi med att köra henne direkt till veterinären för att ta bort bölden på benet. Det gick hyfsat bra, om man bortser från att hon trampade rakt i lådan med sterila kanyler och liknande, och hoppade över frambommen i undersökningsspiltan... När vi efter många om och men kom fram till stallet där hon skulle stå så började hon med att springa igenom staketet. Hon saknade ju mamma...
Nåväl. Hon lugnade ner sig och jag började fixa till henne. Jag ångrar att jag inte tog kort på hennes man när hon kom. Den var verkligen något i hästväg... ;) Jag borstade igenom den och klippte av den! Att hovarna såg ut som dom gjorde hade sin naturliga förklaring... Det var liksom ingen som hade lyft hovarna på henne. Framhovarna gick hyfsat, men bakhovarna gick inte alls till att börja med. Trots den dåliga starten så är hon nu en av de snällaste hästar som finns att sko!
När hon fått tid på sig att känna sig hemma så började jag promenera med henne. Eller vad man nu ska kalla det... Hon var (är) inte så väluppfostrad. Det finns vissa likheter med en ångvält. Hon var ju inriden så jag satt upp på henne ganska snart, och insåg att jag hade betydligt bättre koll på henne uppifrån! Sen var det bara att fortsätta! Jag hade ridsällskap av min syster som hade sin häst i samma stall, så vi fick bra draghjälp i skogen! Insåg ganska snart ett det var en väldigt cool häst jag satt på. Dök det upp ett nedfallet träd över stigen så hoppade hon, om det fastande en lång gren i svansen så fick den gärna hänga där. Det bekom henne inte ett dugg! Jag märkte även att hon var trafiksäker, men har man vuxit upp på en bondgård full av maskiner så kanske det blir så. Man skulle ju även kunna tro att hon i och med sin uppväxt skulle vara fullständigt orädd för kossor, men allt är inte logiskt med Tessan... Kossor var farliga. Punkt. ;)
Tanken var att jag skulle ha Tessan i tre månader. När dessa tre månader närmade sig sitt slut så började jag drömma om att kunna köpa henne... Jag hade blivit lite kär! Insåg dock att det nog inte skulle gå, så det var bara att gilla läget. En dag var jag ute och red själv på henne. När vi kommit in en bit i skogen stod det en älg bredvid vägen. Tessan tittade på den men gjorde ingen sak av det, så vi fortsatte att gå. Då blev älgen rädd och sprang iväg, vilket även ledde till att Tessan blev rädd och stegrade sig. Jag blev överraskad och hamnade i bakvikt och blev hängande i tyglarna. Allt hade troligtvis gått bra om inte det nyinköpta gummibettet gått sönder... Jag ramlade baklänges och landande pladask på ryggen. AJ...! För att göra en (redan) lång historia kort(are...) så fick jag kotkompression och blev sjukskriven i två-tre månader och fick inte rida på lika länge... Inte så bra. :(
Jaha, hur gör man när man har blivit kär i en häst som man inte har råd med och som man till råga på allt inte får rida på? Jo, man övertalar sin kära mor (som oxå är hästintresserad) att köpa hästen tillsammans! Sagt och gjort, vi köpte henne! Det krävdes en hel del övertalning och en massa tårar från min sida. Men är man kär så är man! Mamma har oxå haft glädje av Tessan, så det var inte bara för min skull. Men mest, tror jag... ;)
Tessan har hyfsad stam och är avlad för att kunna hoppa. Och det kan hon. Hon hoppar med hela kroppen, högt, och är man inte beredd så är det lätt att ramla av när hon hoppar. Man får liksom en skjuts i rumpan av hennes rygg, men man lär sig efter ett tag. Man lär sig även att Tessan tycker att det är meningslöst att hoppa över små hinder, alltså låtsas hon att alla hinder är minst en meter höga... Även vattenpölar är en meter höga. Japp! Så är det!
Tessan har fått två föl, Luzifer och Argoz, under sin tid hos mig. Det är fantastiskt roligt att få vara med om en fölning, och jag önskar att hon hade fått fler föl för hon är en kanonbra mamma! Nu är det dock försent, men det är ju inget som hon lider av.
Jag har haft otroligt mycket roligt ihop med Tessan och jag är ledsen för att jag inte har råd/tid/intresse av att ha henne här, men att ha häst i Göteborg är dyrt... Och jag tycker inte att jag har tid heller. Vet dock att om jag verkligen hade haft ett brinnande intresse av att ha henne här så hade jag säkert hittat både pengar och tid, men jag prioriterar andra saker högre just nu. Tessan har det jättebra hos sin fodervärd och jag hoppas att hon får vara där länge! Kanske för alltid? Det återstår att se!
Blandade bilder:
Nybliven mamma.
I skogen med sin andra ägare.
Exempel på hur man kan hoppa över ett hinder på en meter...
och över en vattenpöl!
Litesse!
Så, det var vår historia! Jag kunde skrivit mycket mer, och säkert mycket mindre, men så här blev det! ;)
//Linda - fortfarande kär i Tessan! Hon är en på millionen!
Jaha, hur gör man när man har blivit kär i en häst som man inte har råd med och som man till råga på allt inte får rida på? Jo, man övertalar sin kära mor (som oxå är hästintresserad) att köpa hästen tillsammans! Sagt och gjort, vi köpte henne! Det krävdes en hel del övertalning och en massa tårar från min sida. Men är man kär så är man! Mamma har oxå haft glädje av Tessan, så det var inte bara för min skull. Men mest, tror jag... ;)
Tessan har hyfsad stam och är avlad för att kunna hoppa. Och det kan hon. Hon hoppar med hela kroppen, högt, och är man inte beredd så är det lätt att ramla av när hon hoppar. Man får liksom en skjuts i rumpan av hennes rygg, men man lär sig efter ett tag. Man lär sig även att Tessan tycker att det är meningslöst att hoppa över små hinder, alltså låtsas hon att alla hinder är minst en meter höga... Även vattenpölar är en meter höga. Japp! Så är det!
Tessan har fått två föl, Luzifer och Argoz, under sin tid hos mig. Det är fantastiskt roligt att få vara med om en fölning, och jag önskar att hon hade fått fler föl för hon är en kanonbra mamma! Nu är det dock försent, men det är ju inget som hon lider av.
Jag har haft otroligt mycket roligt ihop med Tessan och jag är ledsen för att jag inte har råd/tid/intresse av att ha henne här, men att ha häst i Göteborg är dyrt... Och jag tycker inte att jag har tid heller. Vet dock att om jag verkligen hade haft ett brinnande intresse av att ha henne här så hade jag säkert hittat både pengar och tid, men jag prioriterar andra saker högre just nu. Tessan har det jättebra hos sin fodervärd och jag hoppas att hon får vara där länge! Kanske för alltid? Det återstår att se!
Blandade bilder:
Nybliven mamma.
I skogen med sin andra ägare.
Exempel på hur man kan hoppa över ett hinder på en meter...
och över en vattenpöl!
Litesse!
Så, det var vår historia! Jag kunde skrivit mycket mer, och säkert mycket mindre, men så här blev det! ;)
//Linda - fortfarande kär i Tessan! Hon är en på millionen!
Postat av: Mahlin
Holy moly!
Inte för att jag kan ett dugg om hästar, mer än kela med dem, men hon verkar verkligen vara en underbar tjej (dam)!
Hoppbilden vid hindret är ju helt fenomenal. Jag får adrenaliskjuts bara av att se på den. :)
Lyckliga dig och lyckliga Tessan som har fått njuta av varandra i så många år! :D
Postat av: Jennifer
Vad roligt att få läsa om Tessan! Kan tänka mig att hennes hovar inte var vackra om de var helt orörda :S Hoppningen över vattenpölen är oslagbar! Hon brukar inte hoppa riktigt så stort med mig, men det är väl för att hon vet att jag inte sitter kvar om hon gör det :P
Trackback
