Idag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Det kan väl knappast ha undgått nån? Jag minns den dagen väldigt väl, men på grund av en helt annan anledning. Det var nämligen den dagen vi köpte vår första ponny, Chester.

Chester var en 5-årig, brun New Forest-valack som vi (jag och min syster) köpte tillsammans med våra föräldrar. Han kostade hela 7000 kr och jag och min syster bidrog med 1000 kronor var. Vi hade ridit ca ett år på ridskola och lånat två ponnyer en sommar. Vansinne att köpa/få en egen ponny så tidigt! ;) Vi hade dock stor hjälp av mamma och även av "moster". Och det behövdes, för Chester var en herre med mycket egna idéer...

Han ville t ex inte gå ensam ut från gårdsplanen. Då stegrade han sig. Det slutade med att han fick backa ut från gårdplanen x antal gånger... Sen kom han på bättre tankar! :D Om han blev lämnad ensam inne i stallet så slet han sig. Jag vet inte hur många gånger vi försökte hålla honom, både i träns och grimma, men när han väl stack så fanns det ingen som kunde stoppa honom. Inte ens pappa. Han muttrade nån gång om att det borde väl gå att hålla emot så han försökte, men tji fick han! Han lyckades dock "springa" med lite längre än vad jag och syrran gjorde. Han hade något längre ben!

Chester var även livrädd för regnkläder. Det gick inte att hämta honom i hagen när man hade regnkläder på sig. Det märkte vi när han hellre hoppade över/genom taggtråden (ja, man fick ha taggtråd på den tiden. Tyvärr...) än att bli fångad av en prasslande matte. Vår teori angående rädsaln för prassliga saker var att någon försökt få honom att sluta stegra sig genom att släppa en plastpåse med vatten i huvudet på honom. Han var nämligen även väldigt rädd om öronen.

Vi brukade träna dressyr för en tränare som kom hem till oss. Hennes kommentar om Chester i början var att han var lika lätt att böja som ett trästaket... Och det låg verkligen något i det. Han var definitivt ingen ponny man fick nåt gratis från. Man fick kämpa! Han kunde inte hoppa heller. Han stannade framför hindret och hoppade stillastående. När han vant sig av med det så började nästa hyss: att slänga sig till höger direkt efter hindret. Då fortsatte matte oftast rakt fram... :S

Trots alla dessa små egenheter så älskade vi vår ponny! Så klart! Och vårt tragglande och tränande gav resultat. Vi har tävlat hoppning, dressyr, fälttävlan, körning och vi lånade även ut honom till ridkubbens gymkhanalag. En hyfsad all round-ponny med andra ord! ;)



Det är kul att drömma sig tillbaka ibland! Tänk att man kan minnas en specifik dag så väl som inträffade för så länge sen! Och fy vad gammal jag känner mig helt plötsligt... ;)


Linda - har en egen "minnenas afton"

I morse när jag väntade på bussen fick jag ett mms från sambon. Sötmonstret hade vaknat tidigt och fick ligga lite i min säng och läsa. Så här mysigt såg det ut:


Tänk att vakna varje morgon med ett sånt leende på läpparna! Det måste ju vara underbart! Att verkligen njuta av att vakna och att möta varje dag med en sån glädje. Det kanske är något vi alla borde ta efter? Att ta tillvara på livet och att vara tacksamma för det vi har. Varje dag är ju faktiskt full av nya möjligheter och det är endast vi själva som sätter begränsningarna. Eller? ;)

Nej, jag är tyvärr inte alltid så himla positiv, men jag ska verkligen försöka att bli det. Man vet aldrig vad som kan hända. Livet kan förändras på de mest dramatiska sätt med väldigt kort varsel.

Hur som helst så har den (i mitt tycke) underbara bilden på sötmonstret fått mig att le flera gånger idag! Jag kan helt enkelt inte låta bli! Mitt alldeles egna lyckopiller!


Linda - positiv!

Jag har haft en jätteskön helg! Efter jobbet i fredags gick jag och lade mig för att försöka sova lite, med förhoppning om att orka vara uppe lite längre än till 22.00... Sambon var på arbetsintervju och sötmonstret sov, så jag hade alla möjligheter i världen att sova. Det hade nog gått jättebra om jag inte hade vaknat av att jag själv snarkade... Ja, jag är visst lite förkyld. ;) (Sambon har förresten haft fräckheten att väcka mig de senaste nätterna för att jag har snarkat. Mig, som är så trött så att jag nästan gråter och som har jättesvårt att somna om... Själv har jag sovit med öronproppar i ca två år för att sambon snarkar, men att han skulle kunna göra detsamma ett par nätter... Nä, den tanken fanns inte.) Jaja, jag slumrade till ett par gånger men gav upp efter en timme då de började borra nånstans i huset. Efter ljudnivån att döma kunde det varit i vårt tv-rum...

Min oregelbundna vila gav tyvärr inget vidare resultat. Jag gick och lade mig 22.20 och tänkte se utröstningen i Let´s Dance, men det orkade jag inte... :S 

På lördagen (igår alltså) städade vi på förmiddagen. Det behövdes kan man säga... Jag har jobbat hela veckan, sambon har haft ryggskott och sötmonstret har varit sjuk och hemma från dagis = ingen som har städat! När sötmonstret hade sovit klart efter lunchen körde sambon honom till farmor och H där han sen tillbringade natten. Vi fick besök av ett par vänner och diskuterade lite kring sommarens kommande segling mellan Liege och Amsterdam. Klockan 18.00 var det dags för bio. Vi såg The King´s speech, vilken var helt ok. Kanske inte en film man måste se på bio, men vi var lite styrda av tiden och då fanns det inte så mycket att välja på. Efter bion åkte jag och sambon till Mañana i Majorna. Vi var ju tvugna att fira mitt nya jobb! De har SÅ mycket gott på Mañana och vi åt alldeles för mycket...

Idag har vi inte gjort så mycket. Inget ansträngande i alla fall... Hämtat sötmonstret, ätit lunch, hälsat på kompisar i Kode, ätit kioskmat och... Nä, sen var det visst inte mer! ;) Och ändå är jag helt slut...


Linda - tycker helgerna är alldeles för korta...

Japp! Då är jag igång på nya jobbet! Två dagar avklarade hittills och det känns jättebra! Goa barn och bra personal. Föräldrarna verkar också trevliga. Det krävs ju faktiskt inte så mycket mer för att man ska trivas. Det enda negativa jag sett hittills är schemat... Fy vilka långa dagar det blir ibland. Och stressigt kommer det också att bli då och då. Ett himla flängande fram och tillbaka. Jaja, det blir väl en vana snart! Jag har ju faktiskt hoppats på att kunna få ett socialt liv också. Och kanske hitta på nåt ibland som bara är "mitt". Frågan är hur jag ska orka (och hinna...) det?  

Jag har faktiskt lyckats lära mig namnen på alla barnen som jag har träffat. Har inte sagt fel en enda gång! Det är värre att lära sig vad personalen på de andra avdelningarna heter! ;) För att inte tala om föräldrarnas namn. Och vilka föräldrar som hör ihop med vilket barn... För att krångla till det ytterligare för stackars mig så har vissa föräldrar låtit mor- och farföräldrar hämta barnen... Som om det inte var tillräckligt många att hålla ordning på innan! :P

Känner hur det kommer en förkylning krypandes. :S Ont i huvudet, halsen och hostar. Blä... Hoppas att jag inte blir sjuk första veckan. Det skulle kännas riktigt dumt. Tyvärr är det väl mer regel än undantag att man blir sjuk strax efter att man börjat på en ny förskola. Det gäller, tråkigt nog, både barn och vuxna.

Sjukt trött blir man oxå! Jag funderar allvarligt på att lägga mig klockan 21.00 ikväll. Har visserligen "sovmorgon" till 07.20 i morgon, men det känns ändå som om det behövs. Jag jobbar 9.00 till 17.45 i morgon. Lååååång dag känns det som men det blir ändå inte mer än 8,25 timmar och det är ju inte så himla mycket egentligen.


Linda - trött och frusen. Och trött. Skrev jag trött? För det är jag. Trött alltså! :P

Ja, så skulle man nog kunna beskriva min sinnesstämning för tillfället! På måndag börjar jag mitt nya jobb! Jag kan knappt fatta att det är sant! JAG har fått ett jobb! Och jag har fixat det alldeles själv! :D

Jag har aldrig, i mitt snart 36 åriga liv, behövt att söka ett enda arbete. Jag har fått dom ändå. Eller jo, ett arbete sökte jag men det var mest för syns skull då alla egentligen visste att jag hade "företräde" pga diverse anledningar. I övrigt är jag fullständig nybörjare på jobbsökarfronten.

Jag var ju på fem stycken intervjuer. Det var en till inbokad men den blev inställd pga att de ändrat sig angående att ansälla någon. De fem intervjuerna jag var på gällde sex tjänster (varav två var vikariat) och jag har fått positivt besked från alla ställena utom ett! Helt otroligt kul! (Jag kan dock inte låta bli att bli lite grinig på de som inte ville ha mig. Vad är det för fel på mig liksom? ;) )

Nåt som är nästan lika roligt som att börja arbeta med det JAG har valt är att jag kommer få lön! Riktig lön! Pengar!!! Jag kommer helt plötsligt ha råd att unna mig själv saker. Helt otroligt! Under 4½ års tid har jag snålat och bara köpt och gjort sånt som varit absolut nödvändigt. (Ok, jag har festat lite oxå men jag räknar det till kategorin nödvändigt... ) Nu kommer jag helt plötsligt kunna köpa mig saker utan att behöva få dåligt samvete. Det kommer bli jättekonstigt.

Självklart ska jag även spara en del. Jag hoppas även på att kunna hitta på roliga saker med min familj och kanske åka till nåt varmt, skönt ställe nästa vinter. Och sötmonstret ska få mer pengar insatta på sitt konto. Det dras redan en summa varje månad till honom men den kan ökas på med det dubbla! 


Linda - rik, snart på många sätt! ;) 

I väntan på att rektorn för mitt tilltänkta arbete ska höra av sig har jag vikarierat på en annan förskola. Idag har jag jobbat 7.45 till 16.00 och i morgon ska jag jobba 9.00 till 17.00. Modigt av personalen att låta mig stänga... ;) Tänk om jag lämnar fel barn till fel föräldrar... Nä, det är nog inte så stor risk! Jag antar att barnen känner igen sina föräldrar. Och tvärtom! :P

Jag har, återigen, insett att detta är helt rätt arbete för mig! Det är ju SÅ kul!!! Undrar om det beror på att jag är så ofantligt barnslig som jag trivs så bra i sällskap av barn? Annars vet jag inte riktigt vad det beror på?

Sambon frågade idag om det inte känns fånigt att göra "barnsliga" saker tillsammans med andra (eller hur han nu uttryckte sig) men nej, det tycker jag inte! Det är ju det som är så skönt! Det spelar ingen roll hur fånig, tramsig eller barnslig man är. Barnen tycker ändå att det är kul. Och ofta så tycker de att det är roligare ju fånigare man är! Det passar mig bra!

Samtidigt som man måste våga visa sig barnslig så är man dock ändå tvungen att vara ansvarsfull vuxen. Barnen ska ju kunna känna att de kan lita på "fröknarna" och att det inte bara är trams. Lagom är bäst!


Linda - längtar efter sängen...

Change heter min nya favoritbutik! Där kan man köpa underkläder och till och med jag kan köpa bh! Idag köpte jag min andra bh där. Dom är ju inte gratis precis, men det är värt varenda krona att ha en bh som sitter som den ska! Och jag, som inte haft nåt annat än svarta eller vita underkläder sen 1800-talet typ..., kom hem med en ljuslila bh med mörklila spets OCH matchande hipsters! Det ni! ;) Är man sen clubmedlem som jag är så får man 20% rabatt! Som hittat! :D

Butiken ligger i Arkaden här i Göteborg, men finns även i andra städer. Länk: http://www.change.com/se/ för er som är nyfikna.


Linda - nöjd med dagens inköp

Kan man få det? I så fall har jag nog det! Jag känner att min hjärna inte alls fungerar som den ska. Det yttrar sig i att jag inte vet vad jag ska skriva i bloggen, och även att jag glömmer en massa saker. Jag misstänker att det beror på att jag funderar massor på jobben jag har sökt.

Jag har fått positivt besked från tre ställen (och tackat nej till ett vikariat) så nu kan jag välja och vraka! ;) Rektorn för det jobbet jag helst vill ha ska förhoppningsvis höra av sig angående löneförslag i morgon. Egentligen betyder inte lönen så mycket, men jag blir väldigt besviken om de kommer med nåt "skambud". Jag har ju trots allt nästan 13 års arbetslivserfarenhet. Jaja, det ordnar sig. Jag vet ju i alla fall att jag kommer få jobb! :D

Tyvärr framkallar det även en massa tankar som rör till det ännu mer i min redan röriga hjärna. Eller om den var stillastående??? Hmm... Tänk om jag väljer "fel" jobb? Att det inte alls är det som är bäst? Och tänk om jag inte trivs? Tänk om övrig personal inte tycker om mig? Tänk om barnen och föräldrarna inte tycker om mig? Tänk om ingenting fungerar? Tänk om...

Vid närmare eftertanke så har jag faktiskt inte hjärnstillestånd... Det är snarare överaktivitet i min stackars hjärna. Inte undra på att ingenting fungerar!


Linda - önskar att jag visste vad som är rätt...

Jag har blivit en Buzzador! Typ... Tror jag... ;) Jag har i alla fall anmält mig!

Idag fick jag ett mail där det står att de behöver fler buzzadorer, och helst sådana som är gravida eller har barn födda 1 februari-09 eller senare. Om DU känner dig manad att bli en buzzador så får du hemskt gärna använda denna länken http://www.buzzador.com/index.php/sv/?refstr=lingla för att registrera dig. Då får jag en slags bonus.

Låter det flummigt? Ja! Jag känner själv att jag har dålig koll, men jag får läsa på mer! Det hela går i alla fall ut på att man får testa olika produkter och även låta sina vänner och bekanta testa dessa. Sen ska man tala om vad man tyckte. Verkar inte så krångligt va? ;) Vem vill inte testa gratisgrejer liksom... ;)


Linda - nybliven, förvirrad buzzador!