I söndags köpte jag ett par byxor! Ett par byxor som jag kikat på sen tidigt i våras men inte vågat prova. Dels för att dom var för dyra och dels för att jag var övertygad om att de skulle vara för små. Man måste ju inte utsätta sig för plågsamma provningar i löjligt ärliga provrumsspeglar om man inte klarar att leva med sanningen liksom...

 

Men i söndags kände jag att jag klarade av att se mina skavanker i vitögat och drog med mig byxorna in i provhytten, ivrigt påhejad av bästaste L! Det var liksom inte ens på allvar. Jag skulle köpa en klänning... Men prova kostar ju inget så byxorna fick följa med in. Döm om min förvåning när dom passade! Så nej, det blev ingen klänning. Det blev ett par byxor! Så kan det gå!

 

När jag kom hem lade jag ut en bild på byxorna på Facebook (hittad på google) och skrev: För att jag är värd det! (Eller nåt liknande.) Sen började folk kommentera bilden... Jag har blivit uppfostrad som så, att har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Så är inte alla uppfostrade, och det är ju inget konstigt med det. Inte alls! Men jag undrar, exakt VAD får man ut av att skriva att byxorna är hemska, fula och andra negativa saker? För vems skull gör man det? 

 

Jag bad inte om kommentarer. Jag visade en bild. Självklart kan jag inte förbjuda folk att kommentera, men var tog folkvettet vägen? Varför vill man tala om att nåt är fult?

 

Jag älskar inte alla andras bilder på Facebook, men har jag inget snällt att säga så håller jag tyst. Det är ju liksom inget tvång att kommentera... 

 

 

//Linda - Älskar Facebook. Och folkvett! 

 

(Och nej, om jag missar att kommentera era bilder på Facebook så betyder det inte att jag inte gillar dom, men jag varken hinner eller orkar kommentera allt! ;) )

Idag skulle Argoz fyllt fem år... Det finns ett inlägg här på bloggen som handlar om honom: http://lingla.blogg.se/2011/july/ (Får inte till det med länkningen från "paddan" och orkar inte starta datorn så det får bli så här!) 

 

 

Märkligt att man kan sakna ett djur så mycket... Ett djur som man bara fått äran att känna i sex futtiga veckor... 

 

//Linda - saknar... 

Idag tog vi med barnen på mitt jobb till biblioteket. En trevlig utflykt med de elva barn som var närvarande idag! En kollega hittade en bok som fick mig att fundera...

 

 

Alltså, "Min första bok om Ernst Billgren"...

 

Frågor som spontant dök upp:

Finns det fler böcker om Ernst Billgren?

Om det finns; hur många finns det?

Behöver man ens EN bok om Ernst Billgren?

Vad kan det finnas för skäl till ett eventuellt behov?

Den är för åldrarna 0-113 år. Om man råkar bli så himla gammal som 114 år, får man inte läsa den då? Eller ska man gå direkt på "Min andra bok om Ernst Billgren" om det finns nån sån?

Inriktar den sig i så fall till ännu äldre personer?  

 

Ja, frågorna är många och svaren är få! 

 

Och nej, jag har inget vettigare att tänka på... ;-)

 

 

//Linda - frågvis!

 

Ibland, när jag tittar på mitt underbara sötmonster, fylls jag av en sån obeskrivlig lyckokänsla som gör att jag bara vill gråta... Av lycka alltså. Idag var det ett sånt tillfälle. Vi var på Liseberg och hade det hur kul och mysigt som helst. När vi gick där, hand i hand, kom denna känslan över mig. Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta. Inte för att jag har nåt emot att gråta, men det kändes inte riktigt passande... 

 

Undrar hur mitt liv hade sett ut utan mitt lilla monster? Jag vill inte veta! 

 

 

 

//Linda - känslosam

Idag fyller jag år. Ingen stor grej alls. Jag börjar bli så gammal att jag glömmer hur gammal jag är... Illa! 

 

Denna födelsedagen började inte roligt alls. Jag vaknade ensam. Det gör jag ju många dagar, men det kändes väldigt ensamt i morse. Inget monster, ingen present och ingen snarkande sambo. Själva snarkningarna klarar jag mig bra utan, men nog fasen är det trevligt att vakna bredvid någon... Särskilt om denne någon har köpt paket... ;) 

 

Men nu är det som det är. Jag fyller som tur är inte år varje dag så nu ska det nog gå bra igen! 

 

Hur som helst, morgonen här hemma var alltså inget vidare. Jag gick här med en klump i halsen och tyckte synd om mig själv. Inte nog med att jag blir äldre, jag blir bitter oxå... Men sen kom jag till jobbet!!! Där möttes jag av ett gäng glada, underbara barn som kom rusandes mot mig och överöste mig med kramar och teckningar och härliga grattisrop! Jag fick (tog? ;) ) massor av kramar av goa kollegor, och sen kändes allt så mycket bättre! 

 

Tur att jag har världens bästa jobb!!! 

 

 

//Linda - Äldre, men lycklig! 

Det finns gott om orättvisor i livet. För livet är inte rättvist. (Det talade en föreläsare på högskolan glatt om, gång på gång, så det sitter väl inpräntat!) 

 

En sak som inte är så rättvis är hur man titulerar par som gifter sig. Man och hustru. Men alltså, mannen var väl man innan han gifte sig oxå? Kvinnan blir en hustru (självklart är hon fortfarande kvinna efter sitt "ja") och mannen blir en man... 

 

Make och maka kan man ju oxå använda, men det känns inte som det används lika ofta. Eller?

 

Sen kan jag inte bestämma på vilket sätt det är orättvist. Är det kvinnan som tjänar på det? Hon får ju en "titel" extra. Eller är det mannen som tjänar på det, som slipper bli kallad nåt annat än vad han alltid varit? 

 

Väääldigt djupa funderingar vill jag lova! ;)

 

 

//Linda - bara kvinna! :D

 

(Ett litet tillägg: Det finns självklart saker som är otroligt mycket mer orättvist än detta, inte så seriösa, exemplet. Men det var inte det jag kände för att skriva om! ;) )

Jo, jag kom på en sak... Bara en liten sak. Som en liten önskan liksom! 

 

När man lever som ensamstående förälder och har sitt/sina barn varannan vecka och hälften av alla storhelger så vore det faktiskt enklare om alla storhelger inträffade på en helg. Det skulle verkligen underlätta! Så det så!

 

Kan nån fixa det tro? Och i så fall vem? CSN? Tomten? Kungen? Nån? 

 

 

//Linda - har tänkt! 

Nä, det spelar tydligen ingen roll hur väl man tar hand om sina tänder. Tandläkarbeök blir det ändå. Och att dra ut tänder är ingen höjdare. Det var inte så hemskt längesen jag drog ut en visdomstand. Idag var det dax igen, men den här gången fick mina tänder sitta kvar. I stället var det monstret som var patient. :(

 

Han ramlade för drygt en månad sen och slog i sina tänder riktigt illa. Jag grät när jag såg honom... Tänk boxare/hockeyspelare kombinerat med misslyckad läppförstoring. Det var ingen vacker syn... Två av tänderna blev grå, alltså döda, så idag fick han dra ut dom. 

 

Han fick börja med att dricka lugnande medicin. Det var han inte jättesugen på, men han klarade det riktigt bra och snart blev han påverkad. Inte alla som får första fyllan vid fyra års ålder! ;) Han blev superfnittrig och lite slö. Efter en stund var det dax för bedövningssalva på tandköttet och sen kom sprutan fram. Han var SÅ duktig! Gnällde lite innan bedövningen tog ordentligt, men låg/satt stilla i mitt knä. När tandläkaren drog ut tänderna kände han inget! Precis som det ska vara! Och vilken tandläkare! Hon var så himla gullig! Och sköterskan lika så! Dom pratade med monstret och berömde honom hela tiden. Det kommer han dock inte ihåg, men det spelar ingen roll! Jag minns ju. 

 

Även jag fick massor av beröm och det kändes ju bra! Dom får nog se alla varianter av nervösa föräldrar. Jag var inte oberörd på nåt sätt. Det gjorde nog ondare i mig än i monstret när dom drog ut tänderna... Men det var bara att lägga dom känslorna åt sidan och fokusera på att monstret hade det bra. 

 

Efteråt fick vi vila i ett rum med en säng så dom hade lite koll på honom. Han piggade på sig ganska snabbt men sen blev han trött och somnade. Helt normalt, och när tandläkaren kom in och väckte honom så var han ok så vi fick åka hem. 

 

Han fick Alvedon när han kom hem. Tandläkarens order! Och ikväll klagade han över att det gjorde ont igen så han fick en "hutt" till. Men på det stora hela har han varit som vanligt! Skönt att det är avklarat! Nu lär han väl få gå tandlös ett par år eller så... 

 

 

//Linda - stolt mamma!

Har insett att det inte är att vara ensamstående mamma som känns jobbigast. Mammarollen är jag trygg i, och monstret har ju en pappa oxå! En bra sådan! Så jag vet ju att monstret har det bra, oavsett var han är! Det som känns jobbigast är att ta reda på vem jag är när jag inte har monstret hos mig... 

 

Har inte varit i så stort behov av socialt liv utanför jobbet under mina år i Göteborg. Jag har tyckt att det räcker med att jobba och vara mamma. Visst har jag gjort saker men jobb och familj har upptagit det mesta av mitt liv. Så vem är JAG? Vad vill JAG? Hur blir mitt liv de dagarna (veckorna) jag inte behöver tänka på nån annan än mig själv? 

 

Jag gör mitt bästa för att ta alla chanser jag kan för att utöka min umgängeskrets, men för en ganska så blyg (jo, jag är faktiskt blyg, på riktigt) person är det ganska jobbigt... Jag vill inte vara för "på" och jag vill inte verka tråkig. Inbillar mig att alla redan har fullt upp med sitt...

 

Ja, jag vet. Det sitter i mitt huvud och det är nåt jag får jobba med. Och det gör jag. Tro mig! 

 

 

//Linda - sällskaplig! 

Sovsätt och sovvanor finns det nog ungefär lika många av som det finns människor. Vissa gillar att sova ihopslingrade med sin partner som att man vore fastvuxna i varandra, andra vill ha hela sängen full av både barn, partner och djur och andra sover helst ensamma. Och det finns säkert fler varianter! 

 

Jag tillhör de som gärna sover ensam. Faktiskt. Jag kan absolut inte ha nån kroppskontakt med nån när jag sover och jag kan inte sova om den som ligger bredvid låter för mycket, vilket resulterar i ganska stor förbrukning av öronproppar. (Självklart är monstret alltid välkommen att sova i min säng, men jag sover bättre om han stannar i sin säng...) I perioder har jag väldigt svårt att sova, och sista tiden har det varit värre än vanligt. Många tankar som snurrar och känslor som behöver bearbetas. Och självklart kommer de på natten när man inte har huvudet fullt av jobb och barn...

 

Men inatt har jag sovit! Nio timmar! Jag trodde nog att jag skulle ha lite svårt att vara helt ensam i lägenheten, men icke! Jag sov som en... Ja, som en som behövde sova!

 

Självklart känns det konstigt att vara utan monstret, men jag tror det är bra att försöka hitta fördelar med att vara ensam oxå. För mig alltså. Eftersom det är som det är. Och jag ser det absolut som en fördel att sova bra! Känner mig som en ny människa efter nio timmars ostörd sömn! 

 

Jag tror det kan finnas ännu fler fördelar! Det gäller bara att hitta dom! 

 

 

//Linda - utsövd "fördelsletare"

 

 

Ja, det kan man kanske kalla det. Får nu testa på nåt jag inte upplevt innan. Ensamstående mamma. Hur ska det bli då?

 

Antagligen kommer det bli hur bra som helst men just nu känner jag mig mest förvirrad. Har precis flyttat in i en tvåa och håller på att försöka skapa nåt trivsamt i kaoset bland flyttkartonger och kassar... Jodå, det tar sig, men då och då kommer känslorna ikapp. Känslorna av misslyckande och maktlöshet. Och dom gör mig helt handlingsförlamad. 

 

Om ett tag kommer monstet bo hos mig varannan vecka men just nu har vi en slags "inskolningsfas" för att han inte ska behöva vara utan nån av sina föräldrar så lång tid. En till tre nätter på varje ställe så här i början. Lite rörigt men det ska nog gå bra.

 

Tror jag...

 

 

//Linda - rädd men ändå hoppfull

Snart hoppas jag att jag orkar skriva igen. Har massor som behöver "komma ut", bli nerskrivet, men jag är inte där än, är inte redo. Men det kommer. Snart. Hoppas jag. 

 

//Linda - ligger lågt

December... Ja, vad har jag gjort i december? Det är himla lätt att svara på: INTE ETT DUGG!!!

 

Jag har varit sjuk. Och så har jag varit sjuk. Sen blev jag sjuk oxå. Oj, förresten, jag vabbade två dagar oxå. Då var jag hyfsat frisk... Jobbat? Nej, inte en enda jä*la dag på hela månaden...

 

Nu har jag fått medicin i alla fall. Avopenin och Nasonex (nässpray). Och idag är första dagen på väldigt länge som jag har känt mig liiiiite piggare. Innan har jag somnat mitt på dagen (troligtvis beroende på att jag har hostat största delen av nätterna) och fått feber så fort jag rört mig snabbare än en snigel. Har även testat på att hosta tills jag kräktes. Inget jag rekommenderar...

 

Måste erkänna att jag har känt mig väldigt bitter. Och sur. Och grinig. Inte så konstigt kanske... Men nu kan det väl bara bli bättre! Det är snart jul och jag är långledig från jobbet! Hade nog uppskattats mer om jag hade fått jobba och slita lite, men det ska bli skönt ändå. Bara jag är frisk!

 

 

//Linda - ser ljuset i tunneln!

 

När man har barn så är ju mat ofta ett aktuellt ämne. Många barn matvägrar och det trugas, fjäskas, leks och tjatas vid matborden. Tjatas gör det här oxå, men inte av den anledningen... Sötmonstret äter nämligen. Mycket! Och snabbt! Så fort att han inte alltid hinner öppna munnen innan han tömmer det som är på skeden eller gaffeln... Det blir kladdigt. Väldigt kladdigt... Vi tjatar alltså om att måltiderna inte är nån tävling och att han inte behöver kasta i sig maten. (Och att han ska äta ordentligt med besticken...) För just nu så är ALLT en tävling. Först till dörren, först till hissen och först att äta upp maten... "Jag vann" hörs ett antal gånger varje dag...

 

Han är även helt fixerad vid mat. Vad vi ska äta och när vi ska äta. Idag har vi varit hemma. Jag är fortfarande sjuk och sötmonstret har hostat så väldigt så jag höll honom hemma. Vi sov ganska länge (halv nio) och åt frukost vid nio. Halv tio frågar han om det blir mat snart... Öh, nej, vi har knappt svalt frukosten... Halv elva vill han ha mellanmål. Onödigt tycker jag, men orkar inte höra på tjatet så han får ett äpple. Vid tolv äter vi lunch, pasta, bacon och ostsås. Efter två portioner borde han vara mätt, men nej han vill ha mer. Det får han inte.

 

Klockan tre är det dags för mellanmål. En macka och ett äpple slinker ner fortare än kvickt. Han vill ha mer macka men det får han inte. Klockan fyra frågar han om vi inte ska äta mat snart...

 

Vad är det för fel på ungen?!? Ok att tonåringar äter mycket, men han är inte ens fyra år! Hade han varit 14 hade jag inte sagt nåt, men detta är ju löjligt! Och ja, han får tillräckligt mycket mat. Han äter lika mycket som jag gör...

 

Missförstå mig rätt. Jag är jätteglad att han äter, men det känns så fel på nåt sätt? Han är ju dock lite "speciell" när det gäller andra ätliga saker oxå... Han gillar inte godis, glass, saft, läsk, kakor, tårta, bullar, chips eller liknande. Inte alls. Han vill inte ens smaka. Knepig unge... ;)

 

 

//Linda - oxå ganska knepig!

Som en nyponros!

 

 

Precis så kände jag mig INTE när jag vaknade i morse... Det kändes som att nån (har ingen aning om vem) hade stoppat in en medicinboll i huvudet på mig och höll på att pumpa upp den för det bara susade. Jag var täppt överallt samtidigt som det droppade snor ur ena näsborren.Ögonen sved och huvudet bultade. Och jag var helt inställd på att jag skulle jobba. Var på väg in i duschen (för att åtminstone försöka komma lite närmare nyponroskänslan) när jag insåg att det inte var en bra idé. Jag var dock tvungen att ringa till sambon för att höra från honom att jag borde stanna hemma... Det är lättare när nån annan bestämmer åt en... Han sa visserligen det redan igår, men nej då, jag skulle minsann jobba! Plikten framför allt, typ...

 

Jag lade mig en stund till, med papperstussar i näsan, och väntade på att monstret skulle vakna. Sen har jag inte gjort mycket vettigt... Lämnat och hämtat sötmonstret på dagis är det absolut mest ansträngande jag har gjort idag. Det räckte gott och väl...

 

Lite närmare sanningen...

 

Missade kvällens knytkalas med kollegorna på grund av denna envisa förkylning. Jag som hade gjort västerbottenpaj. Typiskt... :(

 

 

//Linda - ynklig

Ja, vad månde det bliva av denna lust att skapa och bygga saker!

 

Igår byggde sötmonstret en trerumskoja. I ärlighetens namn var det mest jag som byggde, men sötmonstret instruerade mig på ett fantastiskt bra sätt! Uppmuntrande ord och trevliga kommentarer haglade över mig under arbetets gång!

 

 

Idag byggde han ett tåg alldeles själv! Jag fick äran att åka med till Liseberg, men sen råkade jag visst sätta mig i en barnkarusell... Efter lite fjäsk fick jag åka den, trots att jag var för stor!

 

 

Tur att han kan leka själv när jag känner mig som nåt som katten har släpat in...

 

//Linda - inte piggast i stan...

Ja, jag erkänner. Jag är hemsk. Fruktansvärd. Okänslig. Ganska gräslig i största allmänhet faktiskt! I alla fall när det handlar om det så kallade "julpyntet" som sötmonstret, högst troligen, kommer släpa hem från dagis... Jag avskyr det! På riktigt! Jag vill inte ha bruna, glittriga pappershjärtan i granen. Eller nåt jäkla gipshus i nån gräslig färg att hänga på väggen. Och absolut inga grönmålade koner med en sladdrig stjärna på toppen som ska stå på nån hylla. Så det så!

 

Jag, som förr om åren endast ställde fram några (visserligen väl valda, matchande) tomtar dagen innan julafton och sen plockade ner dom så fort det ansågs passande, har helt plötsligt blivit extremt pyntfixerad när det nalkas jul. Vad hände liksom? Förra året köpte jag tomtar, fina tomtar, för flera hundra kronor. Dom gamla duger helt plötsligt inte längre... Och inte nog med det. Jag har köpt ÄNNU fler i år! Fina, skäggiga tomtar med stora, hängande luvor. Så fina!

 

Så, vad gör man? Jo, man köper en liten bordsgran till sötmonstret som han får ha i sitt rum och som han kan hänga vad han vill i! Och det andra skrä... *host* pyntet han släpar hem får han oxå ha på sitt rum!

 

Detta är inget jag är stolt över. Inte alls. Men det KAN ju vara så att det finns fler som är som jag. Som känner igen sig. Som nickar igenkännande och som oxå vågar erkänna att barnens pynt kanske "råkar" försvinna eller "gå sönder". (Nej, jag har inte slängt nåt att sonens alster. Än...) Eller oxå är jag ensam om att vara så här hemsk! Då får jag helt enkelt leva med det!

 

(Jag vet att det i alla fall har funnits en sån här person till... Mamma, känner du igen dig lite? ;) )

 

 

//Linda - egomorsa

Det gör det! Snöar alltså! Härligt!

 

Nåt som inte är lika härligt är alla olyckor som orsakas av vädret... Men alltså... Ska det verkligen behöva varnas i radio, tv och tidningar så fort det blir minusgrader och eventuellt även snö? Det kan väl inte komma som en överraskning att det brukar bli kallt i alla fall nån gång om året och att det då högst troligen blir halt? Eller att det behövs vinterdäck på bilen när det är vinterväglag? Och att man kör extra försiktigt när det är halt, ÄVEN om man har vinterdäck? Eller? Tydligen har inte alla utrustats med vanligt sunt förnuft... (Visst kan det hända olyckor som inte har så mycket med föraren att göra. Djur kan springa upp på vägen t ex, men det är inte såna olyckor jag syftar på.)

 

Jag har funderat på en sak när det gäller snö och vägar. Ofta när man kör på snöiga småvägar (på landsbygden där jag kommer ifrån) som inte har hunnit bli plogade (det tar ett tag där ute i buschen), som kanske andra, tredje bil, märker man att bilspåren av de första bilarna inte är där dom borde vara. Alltså till höger på körbanan. Nej, dom är mer i mitten. I alla fall de vänstra hjulspåren. De högra hamnar då strax till höger om mitten. Likadant på andra sidan vägen. Detta gör att det endast blir tre uppkörda spår på vägen. Och eftersom de flesta bilförarna liksom bara följer strömmen i de redan uppkörda spåren blir det ganska svårt att mötas. Inte så smart... Nä, håll till höger redan från början så körbanan får fyra uppkörda spår! Det blir lite lättare då! Bara ett litet tips i all välmening till er som åker på såna vägar! ;) Eller finns det en tanke med att köra nästan i mitten?

 

Jag har gjort lite julkort förresten:

Fixade mig en ny design! Vad tycks?

 

Jag är nog nöjd. Tror jag!

 

//Linda - nystylad!

Jag är redo! För vintern! Tvivlar dock på att det blir nån vinter, men OM det blir nån så har jag skaffat ordentliga vinterkängor!

 

Jag hoppas verkligen att det blir vinter! Det är så himla mycket trevligare med snö än med regn... Men som vanligt har jag inte fått vara med och bestämma vädret. Typiskt...

 

Och OM det blir vinter så hoppas jag att monstret kan ha sin overall i stl 104 som jag köpte i augusti (eller möjligen i september) innan han växte 4 cm på en månad... :s

 

 

//Linda - har vinterlängtan