Idag såg den väldigt vanliga dagen ut på följande sätt:

Klockan 06.20 ringde väckarklockan och jag studsade upp. Smidig som en elefant med reumatism... Stapplade in på toaletten och kollade facebook medan jag kissade... Avtvättning, påklädning och sen dax för frukost. Frukosten bestod av två rostade mackor (Äntligen - med lika mycket fibrer som ett mörkt bröd! Jaha? Vilket då tro?) och ett glas mjölk. Livsviktiga piller (vitaminer och p-piller) intogs oxå. Under tiden jag åt frukost duschade sambon. Sen fixade jag till det sista (hår, mascara och en jäkla massa täckstift för att dölja rosacean...) medan sambon fixade till sötmonstret.

Klockan 07.05 gick vi ut till bilen. På tisdagar (och alla andra dagar jag råkar börja 08.00) får jag skjuts av sambon en bit. Skönt att slippa gå till bussen varje dag, med tanke på min onda höft. 07.45 var jag på jobbet och tog en kopp kaffe innan barnen invaderade avdelningen...

Förmiddagen flöt på med bland annat mattesamling för 2-4åringarna. 11.00 var det dax för lunch. Wokad kyckling med nudlar. Riktigt gott, efter att jag plockat bort alla grönsaker... ;) Idag var det min tur att fixa köket och borden efter lunchen. Vet ni hur svårt det är att sopa upp nudlar? Klibbigt är bara förnamnet... Testa gärna nån gång...

12.00-12.30 hade jag rast och sen gick jag ut för att hjälpa till att ta hand om barnen, som hade hunnit ut under min rast. Himla skönt väder idag! Kallt men soligt! Vi gick in nångång mellan 13.30 och 14.00 och sen var det dax för mellanmål.

16.00 slutade jag och blev hämtad av sambon på samma ställe som han lämnade av mig i morse. Trodde dock att han hade glömt mig, för det tog en jäkla tid och det var kallt som fan, men han kom till slut. Tur för honom... ;) Sen hämtade vi sötmonstret på hans förskola och åkte sen hem.

Hemma 17.00. Packade träningsväskan direkt och åkte till Curves. Hemma igen 18.00. Då var middagen klar! Panerad torsk, ris och café de Parissås. Sen myste jag med sötmonstret i soffan tills barnprogrammen på Disney Junior var slut. Då var klockan 19.00 och det var dax för sötmonstret att sova. 19.10 sov han...

Sen betalade jag mina räkningar. Fy vad tråkigt det är... Denna månaden var ingen bra månad. Jag har varit sjuk och jag har vabbat. Mycket... Det syns på kontot kan man säga... :( Men, men, klarade jag mig som fattig student i 3,5 år så är det inga problem nu!

Och nu sitter jag här i soffan och skriver. För jag förstår ju att ni är oerhört intresserade av hur en helt vanlig dag i mitt extremt händelserika liv ser ut! ;) Kanske är jag helt enkelt bara fullständigt normal? Det låter ganska tråkigt, men det fungerar riktigt bra! Hur länge nu normalheten håller i sig... :p


//Linda - normal, hyfsat tråkig och nöjd! :D

Hur svårt ska det egentligen vara? Att dricka måttligt med alkohol alltså. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om att det minsann finns en morgondag och man har faktiskt ansvar som förälder så man kan inte vara sängliggande en hel dag. Går det in? Nej, nej, nej... Vet inte vad jag ska säga så att det fungerar. Jag blir så trött...

Jaja, jag mår väl bättre i morgon! :p För ni trodde väl inte att jag gnällde över sambon? ;) Nä, idag var det min tur att vara lite seg... Jag har dock inte varit sängliggande hela dagen heller. Tog bara en lång sovmorgon till 12.30 ungefär... Sen har jag varit riktigt pigg! Inte studsa omkring-pigg (men det är jag ju nästan aldrig) men vaken, trevlig (nja...) och närvarande! Det är inte illa det!

Dagens tillstånd resulterade i att det blev en frossardag idag. Strips och cola från McDonalds till "frukost". Åts liggandes i sängen... Gårdagens thairester till lunch (på mellanmålstiden...) och enklast möjliga mat (korv och makaroner) till middag. Sen råkade visst resterna av gårdagens snacks slinka ner oxå... Det är löjligt gott med ostbollar! Jaja, det är bara att ta nya tag i morgon igen!


//Slö, slöare, Linda... ;)

Ja, jag känner mig fantastiskt duktig! Förra veckan tränade jag tisdag, torsdag och lördag och denna veckan har jag hittills hunnit med att träna tisdag och torsdag. Planen är att jag ska träna på lördag oxå! Det känns så skönt att ha kommit igång, och trots att det känns jobbigt vissa dagar (som idag när jag har torkat spyor på jobbet två dagar i rad och blir inbillningssjuk...) så åker jag dit och tränar den där halvtimmen! Jag är väldigt stolt över mig själv!

För vissa andra är detta säkert ingen stor grej. Alla verkar ju träna, mer eller mindre, och har säkert gjort det i flera år, men jag har aldrig gjort nåt sånt här förut. Jag har aldrig varit intresserad och då är det svårt att hitta motivation. Men nu jäklar! Nu är jag igång, och jag har skrivit kontrakt för ett år så nu måste jag ju utnyttja det till max! ;) Min höft har inte blivit sämre av träningen heller, så min förhoppning är att den i stället blir bättre. Det vore ju jättebra!

Så, nu var detta egoinlägg slut och jag ska fortsätta att slappa i soffan. För det har jag gjort mig förtjänt av! :)


//Linda - nu med skön träningsvärk! :D

Jag är fullt medveten om att språket förändras. Det är ju faktiskt, nu för tiden, helt ok att t ex säga: Du äter saktare än mig. Man måste alltså inte säga: Du äter långsammare än jag. Himla bra tycker jag! ;) Nåt som jag däremot inte gillar är vissa förkortningar. I synnerhet såna med -is på slutet... :S

Det senaste året (sen jag började arbeta på föskolan) har jag funderat ett antal gånger när barnen säger att dom är "kissiga" eller "bajsiga". Min första tanke är fortfarande: Har barnet kissat/bajsat på sig? Men nej, i 9 fall av 10 är barnet kiss-/bajsnödigt?!? Om jag är bajsig har nån bajsat på mig. Det mest korrekta kanske vore att säga nerbajsad, och det är antagligen så jag skulle säga om det skulle hända. (Eller oxå skulle jag inte säga nåt alls om det var jag själv som hade bajsat på mig...) Samma sak med kissig.

Och var f-n kommer ruschelkana ifrån? Det är ett väldigt vanligt ord där jag arbetar och jag tror till och med att vissa föräldrar använder det! Det heter för bövelen rutschkana och ingenting annat! Basta! ;)


//Linda - oförbätterlig ordpolis :p

Finns det något korrekt svar? Man kan vara pigg som en mört och svettas som en gris. Men kan man vara trött som något? Jag har hört många olika exempel, och alla är ju bra. T ex trött som en gnu eller trött som en klubbad säl. Jag hävdar dock att om man är riktigt, riktigt trött, sådär trött så att man inte kan bli tröttare, då är man trött som en strumpa.

Japp, en strumpa! Seriöst, har ni nån gång sett en aktiv strumpa? Alltså en strumpa som INTE sitter på någon människa. (Tänkte skrivit på någon fot, men det finns säkert dom som använder strumpor till andra saker... Handdockor t ex! Vem minns inte Lillstrumpa och Syster Yster! ;) ) En helt vanlig strumpa som bara ligger ser faktiskt himla trött ut. Oavsett om det är en vanlig svart strumpa, en rolig färgglad strumpa eller varför inte en fotbollsstrumpa, så ser dom himla trötta ut. Lite lagom skrynkliga eller kanske ihopvikta. Eller helt enkelt nedstoppade i tvättkorgen eller slängda på golvet. Det spelar liksom ingen roll. Dom SER trötta ut!

Så mitt förslag är trött som en strumpa. Om man nu måste jämföra tröttheten med något... ;)


//Linda - strumptrött med onödigt mycket fantasi... :)

Igår var vi i Slottsskogen och åkte pulka, precis bredvid Plikta. Vi har ju äntligen fått lite snö så det är bäst att passa på! Det var verkligen jätteroligt att se sötmonstret! Han tyckte det var SÅ kul! Att Plikta låg bredvid gjorde ju inte saken sämre heller! Pulkabacke OCH jättestor lekplats! Kan livet bli bättre? ;)

Nåt som jag förundras över i såna här sammanhang är hur man som förälder låter sina små barn (ca 2 år) stå mitt i backen där andra åker pulka i full fart. Och att andra föräldrar skickar ner sitt barn fast det står ett annat barn mitt i backen. Hur tänker man då? Eller man tänker nog kanske inte alls... Har vissa ingen som helst ansvarskänsla?

Sen tycker jag, personligen, inte att det är en jättebra idé att ha snöbollskrig mitt på lekplatsen (med en rutchkana som "borg") när det kryllar av små barn. Men det kanske bara är jag som tycker så... Uppenbarligen tyckte föräldrarna till de krigande barnen (som var runt 9 år) att det var en jättebra idé eftersom de deltog... Ingen hänsyn till att det sprang små barn framför dom. De andra barnen vågade sig inte upp i den rutchkanan pga kriget som pågick. Inte helt ok enligt mig.

Idag får sambon och sötmonstret åka själva (ihop med några kompisar) för min höft tyckte att det räckte med gårdagen... :( Får se hur det känns i eftermiddag efter medicinering. Vill ju passa på att vara ute när det är så härligt väder!


//Linda - glad för snön!

Jag är en (ovanlig?) person som inte ogillar att gå till tandläkaren. Trots att jag hade många hål i mina mjölktänder så blev jag inte avskräckt. Pedagogisk tandläkare och massor av bokmärken var helt rätt! :) Nu för tiden har jag bra tänder. Riktigt bra. Jag har en tandvårdsförsäkring och betalar en fast summa varje månad, och jag ligger på lägsta prisnivån om jag inte minns fel. När man har denna försäkringen får man träffa en tandläkare var tredje år och där emellan en tandhygienist. Besöket hos tandhygienisten är oftast värre än det hos tandläkaren... Tandsten är inte att leka med... :S

Hur som helst så har jag ett litet hål mellan två tänder. Det är så litet och obetydligt att det inte är lönt att laga, och det har sett likadant ut i, tja, säg sju år. Tandhygienisten brukar undra om jag sköljer munnen med fluor och då svarar jag ärligt att nej, det gör jag inte. Det ska jag tydligen göra för annars kommer det obetydliga lilla hålet växa och då måste det lagas. Men alltså... Om det har sett likadant ut i sju (kan vara längre...) år, trots avsaknaden av extra fluorskölj, hur stor är risken att det växer då? Eller känner dom små tandtrollen på sig att dom ska börja gräva djupare i hålet efter typ nio år? Eller tio? Ja, jag vet då rakt inte! Jag gör dock som tandhygienisten säger och köper en flaska fluorskölj (som hon är vänlig nog att skriva ut på recept åt mig), sköljer ett par gånger och sen glömmer jag av det...

Till sist: Bettan! Om du läser! Jag är i alla fall duktig på att använda tandtråd nu för tiden! ;)


//Linda - lydig...?

Eller Goddag yxskaft... ;) Igår kväll när vi hade lagt oss så började helt plötsligt sambon prata! Jag blev såklart förvånad, men glad. Jag gillar ju att prata i sängen! Jag insåg dock snart att det var lönlöst... Trots att det inte var jag som valde samtalsämne så blev det bara... ja... konstigt... :S Eller vad sägs om: "Det är lika mycket kräm som i Coca Cola" eller "Det är lika mycket socker som i mjölk"...

Vad vi pratade om? Frukost såklart! Framgick inte det? ;)


//Linda - ska (försöka) vara tyst ikväll... ;)

Nu jäklar! Nu är jag frisk! (Om man bortser från en ond hals...) Igår var jag och tränade igen och det var precis lika kul som de andra gångerna jag varit där! Om inte roligare! Så jag ska förhoppningsvis dit i morgon igen. Och på lördag oxå har jag tänkt.

Sötmonstret har haft lite feber i veckan och har även varit hos en barnläkare pga att han har haft feber väldigt ofta sen i somras. Det verkade inte vara några fel på honom men läkaren ville gärna ta del av alla prover och kurvor som finns för att kunna se en helhet. Känns skönt att bli tagen på allvar. Ett barn kan ju tydligen ha ca 15 förkylningar på ett år, och på vissa barn visar det sig endast genom feber. Tydligen är sötmonstret, helt enkelt, ett sånt barn.

På fredag är jag ledig! Jag ska vara ledig varannan fredag hela terminen. Till att börja med. (Får se i lönekuvertet om det blir fortsättning...) Hoppas det tar bort lite av mitt dåliga samvete som jag har över sötmonstrets långa dagar på förskolan... Han lider inte ett dugg av att vara där, han tycker det är jättekul! Det är bara jag som tycker det är hemskt att han ska behöva vara där så mycket... Det kanske hade känts bättre om jag hade tyckt att det var en bra förskola, men det finns mycket att önska kring deras verksamhet. Dom upplever nog mig som en gnällig mamma, men vissa saker måste jag påpeka. Som att det är ganska äckligt att tvätta alla barnens munnar med samma plasthanske på sig. Och sen hänga upp plasthandsken och använda den igen vid nästa tvättomgång. Och nästa... Men dom tar i alla fall nya handskar varje dag! Ja, men då så... :S

I övrigt rullar livet på som vanligt! Det känns riktigt skönt att vara tillbaka i vardagen! Jag gillar när allt är "som vanligt", både på jobbet och hemma. Tills jag får ett utbrott över att allt är så himla tråkigt... Men det brukar snabbt gå över och sen är det skönt att ha det vanligt, och tråkigt, igen! ;)

Bloggutmaningen är över! Tack för alla bidrag! Det har verkligen varit kanonkul! Kan absolut tänka mig att göra om det! Ibland är det svårt att komma på nåt att skriva om (och då blir det såna här tråkinlägg som det blev idag...) och då kan det vara skönt att få lite hjälp på traven!


//Linda - vanligt tråkig!

Det finns mycket som jag är jättebra på! Jag är till exempel jättebra på att (försöka) prata med min sambo när vi har gått och lagt oss. Det brukar inte gå så bra... Jag är jättebra på att (försöka) prata med min sambo när vi tittar på film. Det går inte heller så bra... Jag är även jättebra på att börja prata om viktiga saker med min sambo precis när han ska göra nåt. Inte heller det går så bra...

Tänk om jag i stället vore jättebra på att hitta perfekta tillfällen att prata om sånt jag vill prata med min sambo om. Men det verkar vara omöjligt! Jag är dock jättebra på att inte ge upp! Jag fortsätter att prata, precis när jag vill! Tyvärr får jag inga jättebra svar...


//Linda - Tjatig? Jag? ;)

Det första jag kommer att tänka på när jag ser eller hör ordet raggsocka är min kära lilla mormor! Hon var fantastiskt duktig på att sticka, och just raggsockor fick jag en hel del av! I regnbågens alla färger! Som liten var jag inte så kräsen med färger, men ju äldre jag blev desto fler önskemål hade jag. Hälen och tårna skulle gärna vara i en färg och resten av foten och skaftet i en annan. Sen, när jag blev ännu äldre, ville jag gärna ha randiga raggsockor som räckte ända upp till knät. Kanon under kalla ridturer!

Lilla mormor kämpade även för att lära mig att sticka, men det var kört... Undrar om hon eller jag insåg det först? Hon låtsades i alla fall inte om nåt! Jag drog åt garnet så hårt runt fingrarna att de stasade. Då är det inte så skönt att sticka... Men jag kämpade på! Tror att jag lyckades sticka nån halsduk till mina Sindydockor, men det var nog allt... På syslöjden i skolan lyckades jag sticka en boll, en rosa och vit. Det var ungefär lika komplicerat som en dockhalsduk! ;)

Mormor lärde mig även att brodera. Det var roligare än att sticka! Jag gjorde en duk med blommor på minns jag. Hon hade tådar som blev lite glansiga, och så fick jag brodera på ett vitt tyg. Jag inser ju nu att det troligen såg för jäkligt ut, men då tyckte jag att det blev jättefint! :p

Trots mormors försök att locka in mig i stickandets och broderandets värld så lyckades jag inte få mer än en 2:a i syslöjd. Eller om det möjligen blev en 3:a den sista terminen i 9:an? På äldre dar blev jag dock intresserad av korsstygn och lyckades göra tre små jultavlor och nästan en hel "stor" tavla. (Jag gav upp när den ljusblå tråden tog slut, precis i slutskedet.) Det skulle syslöjdsfröken ha sett! Till och med baksidan var snudd på perfekt! (Det var annat än den julbonaden mamma och pappa fick i julklapp ett år när jag gick i lågstadiet. Då hade jag lyckats sy alla stygn åt fel håll... Dom är dock snälla och låter den sitta uppe varje jul ändå!)

Jag har faktiskt ett par helt nya raggsockor liggandes i garderoben. Dom ska jag ta med till jobbet har jag tänkt, men än har det inte behövts. Vi har ju inte haft mycket till vinter än...


//Linda - fortfarande stickokunnig...

Ibland vaknar jag på nätterna (kanske inte så konstigt när det helt plötsligt står ett sötmonster och klappar på mig...) och jag har ofta svårt att somna om. Jag får nån slags ångest och hjärnan går på högvarv. Då brukar det vara bra att tänka på helt orelevanta saker. Allt för att tråka ut hjärnan!

Min senaste fundering är: vad krävs för att baka? Då menar jag inte mjöl, ägg och andra ingredienser utan mer NÄR bakar man? Jo, man kan baka när man vill, men HUR bakar man? Att man blandar ihop allt, det vet jag. Även om jag inte är särskilt bra eller intresserad av att baka, men om man tänker kakor. Bakar man alltid kakor? Eller behövs det en ugn för att man ska kunna kalla det för att baka? Så tycker nog jag. Alltså bakar man inte chokladbollar va? Eller cheesecake? GÖR man dom då, eller finns det nåt bättre ord? Det borde det finnas! Eller dom kanske inte ens går under katekorin kakor? Men cheesecake är väl en kaka? Det hör man ju på namnet.

Ja, min hjärna brukar bli uttråkad efter såna här funderingar... Och jag somnar, men är inte ett dugg klokare när jag vaknar. Tänk om man kunde komma fram till svaret i sömnen!


//Linda - baka, baka liten kaka...

Jag har tänkt en hel del (tro det eller ej... ;) ) innan jag kom på hur jag ska beskriva vad yrkesstolthet är för mig. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det kommer gå... Hoppas det inte blir för flummigt!

Jag är stolt över mitt jobb som förskollärare. Jag var även stolt över mitt jobb som undersköterska. Och hade jag arbetat som städerska så hade jag varit stolt över det. Jag tycker inte att det är yrket i sig som avgör om man ska vara stolt eller inte, utan att vara stolt för att man har ett yrke. Alla yrken behövs för att samhället ska kunna fungera. Ta min arbetsplats som exempel. Förskolan skulle inte vara ett särskilt trevligt ställe om vi inte hade K som städade varje dag. Visst, vi kan städa själva men då skulle det behövas fler personal eftersom all vår tid går åt till att ta hand om barnen och planera verksamheten... Om ingen hämtade våra sopor skulle vi heller inte må så bra. Alltså är sophämtare (eller det kanske heter renhållningsarbetare?) ett jobb att vara stolt över.  M, som sköter det adminsistrativa åt oss, ska oxå vara stolt över sitt arbete. Utan henne skulle vi vara tvungna att lära oss hela datasystemet för att kunna fixa med fakturor, löner och sjukskrivningar. Vår vaktmästare C är oxå guld värd! Hon fixar trasiga leksaker och skruvar upp och ihop diverse saker. Tänk vad annorlunda min arbetsplats skulle se ut om vi skulle fixa allt själva...

Jag tror att vi behöver inse att alla yrken behövs och att det är svårt att säga vilket yrke som är värt mest. Och ärligt, spelar det egentligen nån roll? Är man nöjd med sitt yrke så ska man vara stolt! Och är man inte nöjd men ändå kämpar på så tycker jag att man borde vara stolt över det oxå. Sen är det ju tydligen nån som har bestämt att vissa yrken är värda betydligt mer om man ser på lönerna, men den diskussionen är så uttjatad! :p

Hoppas att de arbetslösa inte tror att jag ser ner på dom, för det gör jag verkligen inte. Det kan vara jättesvårt att få ett arbete, och det kan ta knäcken på vem som helst. Jag hoppas att de känner sig stolta för att de försöker!


//Linda - stolt och nöjd! :D

Nu börjar vi ta oss bort från vattnet, även om snöglopp är delvis vatten. Själv föredrar jag äkta snö framför blötsnö, men här i Göteborg verkar vi inte få nån riktig vinter i år tyvärr. :(

Jag har funderat på vad jag ska skriva om snöglopp, men det enda som kommer upp i mitt (något märkliga...) huvud är "höplopp"... Och vad är då höplopp? Jo, i en av alla hästböcker jag läste i min ungdom (säkert flera hundra! På riktigt!) var det en stallskötare som skulle utfodra tävlingshästarna på morgonen och gav dom varsin höplopp. Boken hette "Lotten, hästskötare" om nån undrar... ;) Det fanns även en fortsättning på den boken som hette Lottens sommarjobb. Kanonbra böcker för en hästgalen tolvåring! ;)

Fattar ni hur mycket hästböcker det finns? Jag och min syster var med i en bokklubb där det kom en ny bok varje månad plus att vi fick böcker när vi fyllde år och i julklapp. Och där emellan köpte vi böcker när vi hade råd. Bokläsandet varvades med tidningsläsande. Min Häst och Penny var det som var mest intressanta!

Jag har kvar många av mina hästböcker, men en kartong full av böcker glömde jag hos min före detta, före detta sambo och nu är den borta. :( Det känns faktiskt riktigt sorgligt. Jag har visserligen ingen aning om vad jag ska göra med alla mina böcker, men dom har gett mig så mycket glädje så dom är värda ett bättre öde än att bara försvinna.

Nu för tiden har jag ännu fler böcker! Sambon tycker att jag borde göra mig av med några hundra, för mina bokkartonger upptar en stor del av förrådet, men jag vet inte... Jo, vissa böcker kan jag tänka mig att sälja eller skänka bort men de flesta känns det som jag har nån slags relation till. Dom är liksom mina. Och en del av mig. Vad hade jag varit utan mina böcker? Man får många nya tankar efter att ha läst en bok. Jag lever mig in i böckerna och känner både glädje och sorg när jag läser. Och ibland känner jag sorg när en bok är slut. Det är så skönt att fly verkligheten ibland och bara flyta med! Jodi Picoult är en sådan författare, som kan få mig att försvinna bort! Hon skriver helt fantastiska böcker där man verkligen får sig en tankeställare. Rekommenderas varmt!

Jaha, så bra gick det att skriva om snöglopp... Har man en galopperande hjärna så har man! Snöglopp -> höplopp -> böcker... Men det var ju min tolkning på orden som gällde! :p


//Linda - bokoman!

Känns som nåt slags vattentema här? Hmm... Men det är väl lika bra att ta de vattenrelaterade orden först så jag slipper eländet sen! ;)

Späckhuggare är inga djur jag tycker om. Visst, de kan vara fascinerande att titta på, men jag är inte speciellt road av stora vattendjur. Tycker ärligt talat att dom är lite äckliga. Och otäcka. Ni fattar skillnaden på äcklig och otäck va? Äcklig som i äcklig att röra vid och otäck som i att jag tror att dom är farliga. Och farliga är dom ju! Det har jag läst! Äckliga är ju mitt eget peronliga tyckande...

Jag gillar dock färgen på dom! Svart och vitt är fint! Och lättmatchat! ;) Inte för att späckhuggare tänker på sånt, men ändå... Visst vore det lite roligt om späckhuggarna helt plötsligt kom i färggranna scarves (scarfar?), simmandes i havet! Eller coola solglasögon! Bara för att det är så himla lätt att matcha svart-vitt! Eller inte...


//Linda - älskar inte vattendjur

Nu verkar förkylningen vara så gott som borta! Det var sannerligen på tiden! Nu kommer jag garanterat inte bli sjuk mer i år! Eller i alla fall inte det närmsta halvåret! Eller kvartalet. Hmm... Månaden då? Äh, vi säger veckan! Jag kommer garanterat inte bli sjuk den närmsta veckan!

Man måste ju ha rimliga förhoppningar...


//Linda - optimist, eller nåt...

Mats, mats, mast...? Ja, det är faktiskt en mast jag kommer att tänka på. Och med tanke på att det var min sambo som skrev ordet så är jag helt övertygad om att även han syftade på en mast. Eller kanske Masten! För det är en speciell mast det här kommer att handla om. Masten Mats!

Masten Mats bor på en segelbåt som sambon äger tillsammans med sin bror och sin far. Segelbåten är en Beneteau Oceanis 36 cc, vilket inte säger mig ett dugg. Men för nån som vet var det innebär kanske det låter bra? Jag nämnde den för en förälder till ett av mina dagisbarn och fick ett avundsjukt, suckande: Åh... som svar. Så den är säkert helt ok! ;) Jag själv har ingen båtvana alls, och om ni läst mitt förra inlägg så vet ni vad jag tycker om allt för mycket vatten... Men ibland måste man göra saker för nån annans skull än sin egen! Även om det innefattar vatten.

Segelbåten har bott i Grekland ett tag, men i somras skulle den hem till Sverige. Sambon ville såklart hjälpa till att "köra" hem den, och jag ville umgås med min sambo, så vi tillbringade en vecka på båten i somras (tillsammans med två goda vänner). Vi hoppade på den i Dinant, Belgien och lämnade den i Amsterdam, Holland. Och Mats då, tänker kanske ni, vad är det med honom? Jo, eftersom vi inte seglade utan körde båten i kanalerna mellan Belgien och Holland så var Mats nedmonterad och åkte med på båten. Och var i vägen... Vi var verkligen inte överens, jag och Mats. Det spelade ingen roll om jag försökte klättra försiktigt över honom, han såg alltid till att jag slog i nån kroppsdel. Satans Mats! Han var inte särskit snäll... Det enda positiva med Mats var att man kunde hänga våta kläder och handdukar på honom så de torkade. Annars gjorde han faktiskt ingen nytta alls...

Jag kan visserligen inte påstå att jag gjorde så hemskt mycket nytta heller, men jag styrde i alla fall båten lite grann och jag lagade lite mat då och då. Och jag blev riktigt duktig på att åka i slussar och se till att inte båten åkte mot slussväggen. Så jo, jag gjorde nog mer nytta än Mats...

I sommar hoppas min sambo på att vi ska ut och segla... Hjälp säger jag... Åka båt är en sak. Segla är nåt helt annat! Självklart ska jag ge det en chans. Troligtvis fler än en chans till och med. Vad gör man inte för sin sambo? ;) Undrar hur jag och Mats kommer överens när han är i sitt normala tillstånd? Han kanske är en helt annan männi... eh... mast! :D


//Linda - snart sjöbuse?

Jag tycker illa om ubåtar. Det hör troligen ihop med att jag inte gillar vatten särskilt mycket. Eller jo, jag gillar ju vatten, det är gott att dricka, men jag gillar inte att befinna mig i vatten. I alla fall inte om det är större mängd än vad som ryms i ett rymligt badkar. Jag har aldrig lärt mig dyka på ett godkänt sätt, om det nu finns nåt sånt. Det blir magplask, även om det inte alls skulle kunna bli det enligt hon som höll i mina vrister när jag skulle dyka från pallen vid bassängkanten... Nä, tjena... Jag klarade heller aldrig att rädda den stackars dockan när vi övade livräddning i bassängen under gympalektionen. Jag kunde inte ens plocka upp en ring från botten, för jag tog mig liksom inte ner. Hoppas att jag aldrig behöver agera livräddare på riktigt...

Alltså gillar jag inte ubåtar. Dom befinner sig i vattnet. Långt ner i vattnet till och med. Kanske inte alltid, men ibland... Och det räcker för att jag ska ogilla dom. Jag har inget emot att det troligtvis är ganska trångt i en ubåt. Klaustrofobi har jag inte. Inte ett dugg! Det skulle alltså inte spela nån roll om ubåtarna var rymligare. Så länge dom befinner sig i sin naturliga miljö, alltså under vatten, är dom otäcka. För mig.

Det finns även en drink (eller vad man ska kalla det...) som kallas ubåt. Den har jag aldrig druckit, men det beror inte på att jag inte gillar ubåtar. Det beror på att jag inte gillar öl. Varken med eller utan sprit i. Undrar vem som kom på att stoppa en snaps i ett glas med öl? Måste varit en fyllegrej!


//Linda - har mer hydrofobi än klaustrofobi!

Jag är ju en ordpolis. Det har jag ju skrivit om tidigare. Jag har även äran att få bo tillsammans med en precis lika polisaktig sambo när det kommer till ord. Vi är lika snabba båda två med att hugga på den andre om det råkar slinka ut nåt felaktigt ord. Jag brukar få mest påhopp, men jag skyller allt på Tidaholm! Det är nog bara där man säger hyrade och hyrat i stället för hyrde och hyrt... Men det var inte det jag skulle skriva om, även om det skulle kunna bli ett långt inlägg om alla Tidaholmsord som jag yttrar då och då...

Nä, nu handlar det om ordet sakta och dess korrekta böjning. Jag råkade säga till sambon att han åt saktare än mig. Oj oj oj... Så fick man ju inte säga och särskilt inte så sötmonstret hörde! Tänk om han skulle ta efter mina Tidaholmsuttryck! Ve och fasa! (Jag överdriver lite, men det var nästan så! ;) ) Nä, långsammare skulle man minsann säga. Så det så!

Jaja, jag höll med, för man hör ju ärligt talat inte ordet saktare särskilt ofta. Jag kunde dock inte riktigt släppa det, för både saktare och saktast låter som bra ord i mina öron så jag kollade upp det. Och mycket riktigt! Man kan absolut säga både saktare och saktast, även om långsammare och långsammast används oftare. Jag hade alltså rätt! Skön känsla! :D Så nu säger jag saktare så ofta jag bara kan! Bara för att jag kan! :P


//Linda - erkänner gärna mina fel men gillar att ha rätt!

Jag har skrivit lite om min häst, Litesse, tidigare men hennes nuvarande fodervärd vill gärna veta mer. Så här kommer min och Tessans (hon kallas så) historia:

1997 var jag hästlös. Det hade inte hänt vid så många tillfällen tidigare och jag var sugen på att ha en häst. Jag hade dock inte råd att köpa nån, men efter lite efterforskningar så visade det sig att en bekant till mina föräldrar hade en fyraårig häst som han ville ha inriden/tillriden för att kunna sälja. Det lät intressant så jag och mamma åkte och tittade på hästen. När vi kom fram gick det en brun och en fux (flaxfux, men då visste jag inte att den färgen hette så) i hagen. Min första reaktion var: Hoppas att det är den bruna! Jag har alltid varit mest förtjust i bruna hästar, och fuxen såg bara liten och tanig ut i mina ögon. Mamma trodde dock att den bruna var mamman och att det var fuxen som var den som jag eventuellt skulle få ta hand om. Hon hade rätt...

Litesse, som fuxen hette (ja, heter fortfarande faktiskt!), var alltså fyra år och hade varit iväg på inridning, men hade sen inte fått göra så mycket. Hon såg ut som en förvuxen Haflinger. Lång, vit man som inte var borstad på läääänge, så den var full av tovor och "snurror". Hovarna var heller inte perfekt skötta... På benet hade hon en gammal skada som blivit en golfbollsstor böld av svallkött. Såg inget vidare ut alls. :( Jag bestämde mig ändå för att ta mig an denna lilla fux. Jag skulle ju få betalt! ;)

Dagen då vi hämtade henne började vi med att köra henne direkt till veterinären för att ta bort bölden på benet. Det gick hyfsat bra, om man bortser från att hon trampade rakt i lådan med sterila kanyler och liknande, och hoppade över frambommen i undersökningsspiltan... När vi efter många om och men kom fram till stallet där hon skulle stå så började hon med att springa igenom staketet. Hon saknade ju mamma...

Nåväl. Hon lugnade ner sig och jag började fixa till henne. Jag ångrar att jag inte tog kort på hennes man när hon kom. Den var verkligen något i hästväg... ;) Jag borstade igenom den och klippte av den! Att hovarna såg ut som dom gjorde hade sin naturliga förklaring... Det var liksom ingen som hade lyft hovarna på henne. Framhovarna gick hyfsat, men bakhovarna gick inte alls till att börja med. Trots den dåliga starten så är hon nu en av de snällaste hästar som finns att sko!

När hon fått tid på sig att känna sig hemma så började jag promenera med henne. Eller vad man nu ska kalla det... Hon var (är) inte så väluppfostrad. Det finns vissa likheter med en ångvält. Hon var ju inriden så jag satt upp på henne ganska snart, och insåg att jag hade betydligt bättre koll på henne uppifrån! Sen var det bara att fortsätta! Jag hade ridsällskap av min syster som hade sin häst i samma stall, så vi fick bra draghjälp i skogen! Insåg ganska snart ett det var en väldigt cool häst jag satt på. Dök det upp ett nedfallet träd över stigen så hoppade hon, om det fastande en lång gren i svansen så fick den gärna hänga där. Det bekom henne inte ett dugg! Jag märkte även att hon var trafiksäker, men har man vuxit upp på en bondgård full av maskiner så kanske det blir så. Man skulle ju även kunna tro att hon i och med sin uppväxt skulle vara fullständigt orädd för kossor, men allt är inte logiskt med Tessan... Kossor var farliga. Punkt. ;)

I en av de bloggar jag läser fanns en rolig utmaning som jag tänkte testa! Det går ut på att ni som känner er manade skriver en kommentar bestående av ett ord. Detta ordet ska jag sedan skriva ett inlägg utifrån. Självklart tolkat på mitt eget sätt... ;) Jag kommer välja ut sju ord som jag skriver om, och jag hoppas att minst sju stycken orkar engagera sig och kommentera! Ordet ni skriver behöver inte på något sätt syfta på bloggen, utan det kan vara vad som helst. Muntorrhet, guld, galen... Ja, det finns ju massor av ord!

Smileysarna är visst tillbaka, men min förra bloggdesign lyser med sin frånvaro. :( Det får duga såhär tills jag har hittat nån jag gillar bättre, eller tills nån vänlig själ kan hjälpa mig att fixa en egen design... Jag skulle vilja ha en header med egna bilder, men har absolut ingen aning om hur jag ska fixa det. Det är en massa koder hit och dit och jag blir mer förvirrad än vanligt när jag försöker fatta... Så jag har (nästan) gett upp.

Nu ska jag passa på att njuta av lugnet medan sambon och sötmonstret lämnat mig ensam en stund. Eller ensam kanske inte är helt riktigt. Min trogna följeslagare förkylningen är oxå närvarande...

Nu hoppas jag på många kommentarer så jag får nåt att skriva om! Tack på förhand! :D



//Linda - never alone...

Jag vet... Jag skulle ju inte ge förkylningen nån som helst uppmärksamhet, men eftersom det inte fungerar att ignorera den så ändrar jag taktik och tillägnar den ett helt blogginlägg! Jag är alltså förkyld, och har så varit sen urminnes tider... Åtminstone känns det så. Förkylningen är väldigt flexibel och påhittig, vilket kan låta som positiva egenskaper, men hos en förkylning är dessa egenskaper inte önskvärda. Alls... Ena dagen har jag snuva och hosta, nästa dag har jag ont i halsen, och varianten hosta, ont i halsen och ont i huvudet förekommer oxå. Även bihålorna värker då och då vid hastiga rörelser och framåtböjningar. Visst låter det roligt? :-S

Ikväll skulle jag gått på fest. Jag hade verkligen sett fram emot denna kvällen, det skulle bli så roligt. Den påhittiga förkylningen hade dock helt andra planer... Morgonen började med hosta, snuva, huvudvärk och JÄTTEONT i halsen. Det känns som att förkylningen har fått nya krafter, medan mina krafter är helt körda i botten. :( Förmiddagen blev ändå hyfsad med båtkoll och veckohandling, men eftermiddagen har jag tillbringat sovandes i sängen. Med mysdress, två täcken (varav ett duntäcke) och en filt på mig. Och ändå frös jag. (Och NEJ, det berodde inte på att sovrumsfönstret var öppet. Jag frös lika mycket i soffan...)

Jag har ingen feber alls. Även om det känns så. Men känner jag förkylningen rätt (vilket jag borde göra efter så här lång tid) så kommer det väl. Eller oxå inte... Den är ju inte så förutsägbar så det stör precis. Jag har tröttnat. Totalt. Och jag hoppas att denna lilla stund av uppmärksamhet kan få förkylningen att mirakulöst försvinna. Snälla! Jag orkar inte mer!


//Linda - uppgiven och nerklubbad... :-(

Jag har haft över 45 läsare tre dagar i rad! Så himla kul! Tack för att ni läser min blogg! Visserligen skriver jag (mest) för min egen skull, men det går ju inte att neka till att det känns himla gôtt att det finns de som läser!

Tack igen!

(Det är även väldigt roligt att få kommentarer i bloggen... ;-) )


//Linda - glad!

Min design har försvunnit... Jag har nu suttit och fixat med en ny, men jag känner mig inte helt nöjd. Vill gärna att det ska stå Lingla i den stora bilden överst på sidan. Är det nån som vet hur man gör? Är inte helt nöjd med bilden heller, men jag är inte särskilt duktig på att fixa egna bilder, även om jag har en slags vision om hur jag vill att det ska se ut... Är det nån som är duktig som känner sig sugen på att hjälpa mig?

Även smileysarna har försvunnit och den sidan de kom från verkar vara borta.


//Linda - hjälplös...

Idag har jag varit på vårdcentralen med mitt öga. Ja, det är ju visserligen ganska självklart att inte lämna något öga hemma när man går dit... Det kanske blir mer riktigt att skriva att jag var där pga mitt öga! Eller pga ryckningarna under ögat om man ska vara helt korrekt. Och det är väl lika bra att vara det! ;) Det har ryckt under mitt öga i mer än två veckor. Det börjar närma sig tre veckor... Gissa om det är irriterande!?! Det stackars ögat tycker i alla fall att det är fruktansvärt irriterande så nu har det blivit nån form av ögoninflammation i det irriterade ögat. Säkert i kombination med min långdragna förkylning. (Den, förkylningen, vill jag egentligen inte ens nämna för den förtjänar ingen som helst uppmärksamhet så jag slutar skriva om den nu... )

Hur som helst så har jag varit på vårdcentralen. Läkaren sa att såna ryckningar oftast berodde på stress, dålig sömn eller för mycket koffein. Hmm... Låt se... Jag är inte ett dugg stressad, jag sover bättre än någonsin och jag dricker ganska exakt två muggar kaffe om dagen, vilket inte brukar anses som för mycket. Då visste hon tyvärr inte vad det berodde på. "Det kan bli så ibland." Jo, jag märker det... Det skulle i alla fall inte vara nåt allvarligt...

Hon skrev ut Atarax och skickade mig till Lab för att ta diverse blodprover för att kontrollera så jag inte var döende eller nåt... (Men nej, det var inte nåt allvarligt! ;) ) Nu till mitt dilemma! Jag ska ta ½-1 tablett vid behov. Inte så svårt kan tyckas... Men om det inte hjälper med en, kan jag ta en halv till då? Och sen en halv till och sen ytterligare en halv. Då lär jag ju somna, och märker förvisso inte att det rycker i ögat. Om det nu rycker när jag sover? Tror visserligen inte det...

Jag tog en halv tablett när jag kom hem. Den hjälpte inte. Tog en halv till efter ca en timme. Den hjälpte inte heller. Sen har jag inte vågat ta nån mer. Om det inte hjälpte skulle jag höra av mig igen. Men när? Och hur många kan jag ta? Och hur ofta?

Ja, jag ringer väl VC i morgon och frågar då... ;)


//Linda - ryckig...

Jag gillar listor. Vet inte vad det beror på? Jag gillar även att sortera saker, antingen i olika kategorier, bokstavsordning eller efter datum. Men bara på jobbet. Hemma är det värre! ;)

Hur som helst så har jag sett följande lista i några olika bloggar och det verkar kul, så jag fyller i den!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Åkte segelbåt.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Jag hade inga!
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, några stycken.
4. Dog någon som stod dig nära? Ja, min farfar.
5. Vilka länder besökte du? Belgien och Holland.
6. Är det något du saknar år 2011 som du vill ha år 2012? Mer sol!
7. Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas? 14 februari, då blev jag anställd!
8. Vad var din största framgång 2011? Att få mitt drömjobb!
9. Största misstaget? Vet faktiskt inte.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Har jä*ligt ont i min höft...
11. Bästa köpet? Hmm... Ingen aning!
12. Vad spenderade du mest pengar på? Min fånigt dyra vinterjacka tror jag. Det kan även vara den som var årets bästa köp.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Min son gör mig glad varje dag!
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011? Highwayman - Hoffmaestro
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ungefär samma tror jag?
16. Vad önskar du att du gjort mer? Tränat.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit... :S
18. Hur tillbringar du julen? Med familjen i Tidaholm.
19. Blev du kär i år? Nä, det var/är jag redan!
20. Favoritprogram på TV? Grey´s Anatomy
21. Bästa boken du läste i år? Sarahs nyckel
22. Största musikaliska upptäckten? Jag är dålig på att upptäcka musikaliska händelser, men jag uppskattar att lyssna på Adele.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år: Ja, pengar och ett Thomas Sabo-armband!
25. Något du önskade dig men inte fick? Minns inte! Men antagligen!
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2011? Blev överraskad med campingresa till Ullared!
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja! ;)
28. Vad fick dig att må bra? Min son! Mitt egna lyckopiller!
29. Vilken kändis var du mest sugen på? Jag är alltid lite sugen på Martin Stenmarck...
30. Vem saknade du? Många av mina vänner. (Ni vet att det är lika långt därifrån och hit som härifrån och dit va? ;) )

Så där! Det var det!


//Linda - listad!