Jag har två syskon. En storasyster och en lillebror. Jag är alltså ett "stackars" mellanbarn... ;)

Min syster (två år äldre än mig) har alltid varit en riktig storasyster. Hon var den skötsamma av oss syskon. När hon var yngre hade hon en väldigt ovanlig egenskap. Hon hade aldrig fel! Det är sant! I alla fall om man fick tro henne. ;) Vi höll oftast sams, men självklart förekom det bråk. Hon, liksom jag, har lätt till tårar så mitt "vapen" när vi bråkade var att reta henne för det. "Gråt lite så känns det bättre", sagt med en väldigt retsam ton, gjorde att jag ibland fick en skogstokig syster över mig... Jag antar att det var mitt sätt att få slut på våra bråk (mamma tog oftast isär oss) för det gick ju inte att diskutera med henne. Hon hade ju alltid rätt, så det spelade ingen roll vad jag sa! Den ovanliga egenskapen försvann lyckligtvis, så nu har hon faktiskt fel ibland, vilket känns skönt!  

Min bror (fyra år yngre än mig) avskydde jag när han var liten. Jag (och även min syster) var nog ganska elaka mot honom. Vi slog honom på fingrarna när han var dum, men lika mycket för att han var söt när han skrek... När han blev äldre så började han slå tillbaka. Märkligt... ;) Vi (jag och min bror) kunde inte vara ensamma i huset under en period. Då hade vi nog slagit ihjäl varandra. Jag fortsatte att avsky honom tills han blev ganska stor/gammal. Eller tills jag blev mer mogen! När vi båda blev äldre visade det sig att vi har väldigt lika humor. Vi kan fantisera ihop allt möjligt och skratta åt oss själva, medan ingen annan förstår ett dugg.

Nu för tiden tycker jag väldigt mycket om mina syskon, som jag även ser som några av mina bästa vänner!


/Linda - ett ganska lyckat/lyckligt mellanbarn!