Normalt...
Jag tjatar om att jag vill att mitt liv ska vara normalt och alla kanske inte förstår vad jag menar. För att ni ska förstå tänker jag berätta om hur mitt liv sett ut de senaste åren.
Hösten 2006 kom jag in på lärarutbildningen i Skövde. Det kändes (och känns fortfarande) helrätt! Studierna flöt på ganska bra, vissa kurser var mer intressanta än andra men allt var ändå rätt! Jag bodde då i Tidaholm med mina två katter, Sissi och Flisan och med hunden Anton. Min häst, Tessan, bodde redan då hos min syster ca 1½ mil utanför Tidaholm. Fritiden ägnades åt vänner, studier och mina djur.
Sommaren 2008 träffade jag min blivande sambo. Jag hade absolut inga planer på att inleda ett förhållande, jag pluggade ju! Och han bodde i Göteborg. Nu blev det inte riktigt som planerat... Jag blev med barn snabbt. Väldigt snabbt... Helt oplanerat. Abort var inte nåt alternativ för mig så helt plötsligt skulle jag visst bli mamma!
Den blivande fadern och jag visste inte riktigt hur vi skulle ha det. Skulle vi vara ett par? Om vi skulle det, skulle vi bo ihop? Och om vi skulle det, var skulle vi bo? Många frågor... Mina studier under denna terminen gick inte riktigt lika bra som de första två åren... Huvudet var, minst sagt, fullt av annat. Ganska snart beslutade vi oss i alla fall för att se oss som ett par. En fråga löst...
Allt eftersom graviditeten fortskred så bestämde vi oss även för att vi skulle bo tillsammans. Och det mest logiska var att vi skulle bo i Göteborg eftersom sambon hade jobb och jag ändå skulle byta jobb efter mina studier. Sambon köpte en trea som vi satte igång att renovera i februari-mars 2009. Barnet skulle komma runt den 22 april så då var vi ju tvugna att vara klara! Sonen kom den 31 mars... Jag förlöstes med kejsarsnitt, sambon hade ryggskott och vi renoverade lägenhet. Jag hade alltså inte hunnit flytta till Göteborg. Kaos!
Som tur var så var lägenheten nästan klar. Det blev några veckor i sambons gamla lägenhet. Min snälla familj flyttade mina saker från Tidaholm till Göteborg. Tack för det! Själv var jag inte till nån nytta alls. Som nysnittad får man inte lyfta tyngre än barnets vikt den första månaden. Det var knappt tre kilo...
Sonen hade kolik de tre första månaderna, vilket inte underlättade när man var nyblivna sambos och föräldrar. Han hade ändå lindrig kolik, men fy vad jobbigt det var. Mest för honom. Och för att man kände sig så hjälplös. :( Efter tre månder vände det dock och han blev ett litet mönsterbarn som vid fyra månaders ålder sov 12 timmar i sträck varje natt!
Sommaren var ganska strulig. Både jag och sambon befann oss nog i nåt slags chocktillstånd och vi gjorde vårt bästa för att allt skulle flyta på. Det gick både upp och ner. :S Hösten och vintern var bättre, men det är inte enkelt att få allt att fungera när man egentligen inte känner varandra särskilt väl, plus att man har ett barn tillsammans.
På våren 2010 var det dags för mig att återuppta mina studier. Jag och sonen bodde då hos mina föräldrar söndag till torsdag och hemma torsdag till söndag. Jag tog inget studielån utan tog ut föräldrapenning några dagar i veckan och sambon jobbade. Det var bästa lösningen för oss då. Den perioden var väldigt jobbig. Den också... Inte nog med att jag hade skolan att tänka på, jag hade även huvudansvaret för sonen största delen av veckan. Visst tog mina föräldrar hand om honom men jag klarade/klarar inte av att släppa kontrollen och ansvaret helt. Jag lyckades trots allt att ta mig igenom hela terminen utan en enda komplettering. Jag klarade även en fruktad tenta! :D
Sommaren 2010 hittade jag inget jobb, så vår ekonomi var inte jättebra. Har man inga pengar kan man inte göra allt man vill göra vilket kan göra att man blir lite griniga... ;) Nä då, sommaren var faktiskt helt ok när jag tänker tillbaka! Det går att göra saker även om man inte har obegränsat med pengar. Sonen kräver ju inget än.
Sonen började förskolan i samband med att min sista termin började. Det innebar att jag inte behövde ta med honom till mamma och pappa vilket var skönt på ett sätt och hemskt på ett annat. Fy vad jag har saknat honom! Det har varit hemskt. Och det där med att släppa kontrollen och ansvaret funkar inget vidare även om jag inte är med sonen...
I samband med min flytt lämnade jag mina katter och min hund hos mamma och pappa. Vi ville inte ha katt när sonen var liten och jag ville inte flytta en 10 år gammal hund till en ny lägenhet. De fick det bättre på landet hos mina föräldrar. Jag lämnade även mina vänner (visst, dom finns kvar men det är ju inte bara att åka till nån och ta en kopp kaffe och prata skit...) och min familj. Det är tufft... Ny i en storstad och inte känna nästan nån. Och jag är inte världens mest sociala och pratiga människa. I alla fall inte när det gäller att skapa nya kontakter. Jag hoppas dock att den biten löser sig när mitt liv blir NORMALT! Om det nu blir det... Kanske... Någongång...
Oj, vad långt det blev... Det kändes dock bra att få förklara varför jag tjatar om att jag vill ha ett normalt liv, för enligt mina normer har jag inte haft ett normalt liv på ganska exakt 2½ år...
Linda - avskriven! ;)
Hösten 2006 kom jag in på lärarutbildningen i Skövde. Det kändes (och känns fortfarande) helrätt! Studierna flöt på ganska bra, vissa kurser var mer intressanta än andra men allt var ändå rätt! Jag bodde då i Tidaholm med mina två katter, Sissi och Flisan och med hunden Anton. Min häst, Tessan, bodde redan då hos min syster ca 1½ mil utanför Tidaholm. Fritiden ägnades åt vänner, studier och mina djur.
Sommaren 2008 träffade jag min blivande sambo. Jag hade absolut inga planer på att inleda ett förhållande, jag pluggade ju! Och han bodde i Göteborg. Nu blev det inte riktigt som planerat... Jag blev med barn snabbt. Väldigt snabbt... Helt oplanerat. Abort var inte nåt alternativ för mig så helt plötsligt skulle jag visst bli mamma!
Den blivande fadern och jag visste inte riktigt hur vi skulle ha det. Skulle vi vara ett par? Om vi skulle det, skulle vi bo ihop? Och om vi skulle det, var skulle vi bo? Många frågor... Mina studier under denna terminen gick inte riktigt lika bra som de första två åren... Huvudet var, minst sagt, fullt av annat. Ganska snart beslutade vi oss i alla fall för att se oss som ett par. En fråga löst...
Allt eftersom graviditeten fortskred så bestämde vi oss även för att vi skulle bo tillsammans. Och det mest logiska var att vi skulle bo i Göteborg eftersom sambon hade jobb och jag ändå skulle byta jobb efter mina studier. Sambon köpte en trea som vi satte igång att renovera i februari-mars 2009. Barnet skulle komma runt den 22 april så då var vi ju tvugna att vara klara! Sonen kom den 31 mars... Jag förlöstes med kejsarsnitt, sambon hade ryggskott och vi renoverade lägenhet. Jag hade alltså inte hunnit flytta till Göteborg. Kaos!
Som tur var så var lägenheten nästan klar. Det blev några veckor i sambons gamla lägenhet. Min snälla familj flyttade mina saker från Tidaholm till Göteborg. Tack för det! Själv var jag inte till nån nytta alls. Som nysnittad får man inte lyfta tyngre än barnets vikt den första månaden. Det var knappt tre kilo...
Sonen hade kolik de tre första månaderna, vilket inte underlättade när man var nyblivna sambos och föräldrar. Han hade ändå lindrig kolik, men fy vad jobbigt det var. Mest för honom. Och för att man kände sig så hjälplös. :( Efter tre månder vände det dock och han blev ett litet mönsterbarn som vid fyra månaders ålder sov 12 timmar i sträck varje natt!
Sommaren var ganska strulig. Både jag och sambon befann oss nog i nåt slags chocktillstånd och vi gjorde vårt bästa för att allt skulle flyta på. Det gick både upp och ner. :S Hösten och vintern var bättre, men det är inte enkelt att få allt att fungera när man egentligen inte känner varandra särskilt väl, plus att man har ett barn tillsammans.
På våren 2010 var det dags för mig att återuppta mina studier. Jag och sonen bodde då hos mina föräldrar söndag till torsdag och hemma torsdag till söndag. Jag tog inget studielån utan tog ut föräldrapenning några dagar i veckan och sambon jobbade. Det var bästa lösningen för oss då. Den perioden var väldigt jobbig. Den också... Inte nog med att jag hade skolan att tänka på, jag hade även huvudansvaret för sonen största delen av veckan. Visst tog mina föräldrar hand om honom men jag klarade/klarar inte av att släppa kontrollen och ansvaret helt. Jag lyckades trots allt att ta mig igenom hela terminen utan en enda komplettering. Jag klarade även en fruktad tenta! :D
Sommaren 2010 hittade jag inget jobb, så vår ekonomi var inte jättebra. Har man inga pengar kan man inte göra allt man vill göra vilket kan göra att man blir lite griniga... ;) Nä då, sommaren var faktiskt helt ok när jag tänker tillbaka! Det går att göra saker även om man inte har obegränsat med pengar. Sonen kräver ju inget än.
Sonen började förskolan i samband med att min sista termin började. Det innebar att jag inte behövde ta med honom till mamma och pappa vilket var skönt på ett sätt och hemskt på ett annat. Fy vad jag har saknat honom! Det har varit hemskt. Och det där med att släppa kontrollen och ansvaret funkar inget vidare även om jag inte är med sonen...
I samband med min flytt lämnade jag mina katter och min hund hos mamma och pappa. Vi ville inte ha katt när sonen var liten och jag ville inte flytta en 10 år gammal hund till en ny lägenhet. De fick det bättre på landet hos mina föräldrar. Jag lämnade även mina vänner (visst, dom finns kvar men det är ju inte bara att åka till nån och ta en kopp kaffe och prata skit...) och min familj. Det är tufft... Ny i en storstad och inte känna nästan nån. Och jag är inte världens mest sociala och pratiga människa. I alla fall inte när det gäller att skapa nya kontakter. Jag hoppas dock att den biten löser sig när mitt liv blir NORMALT! Om det nu blir det... Kanske... Någongång...
Oj, vad långt det blev... Det kändes dock bra att få förklara varför jag tjatar om att jag vill ha ett normalt liv, för enligt mina normer har jag inte haft ett normalt liv på ganska exakt 2½ år...
Linda - avskriven! ;)
Glad!
Jag vill börja med att tala om att jag blir jätteglad när jag får kommentarer här i bloggen! Det är kul att se att folk läser och tar sig tid att kommentera det jag har skrivit! Det är verkligen jättekul! Nästan lika kul som att skriva! ;)
Idag har jag inte gjort nåt vettigt alls! Skönt! Jag har umgåtts med sonen och slappat i soffan. Börjar känna mig något bättre men har lite ont i örat, vilket jag försöker förtränga... Sambon är iväg och "leker" ett par dagar med några kompisar. Själv har jag tänkt att kolla in rean på Frölunda Torg någon dag, men då behöver jag nog bli ännu piggare. Det är jobbigt nog att slåss med alla galna shoppare när man är frisk!
Nä, nu är det snart sovdags. Jag ska bara fixa till det i köket först. Inga verkar ha tagit oanmäld semester. Igen! Typiskt när jag är ensam hemma... ;)
Linda - glad!
Idag har jag inte gjort nåt vettigt alls! Skönt! Jag har umgåtts med sonen och slappat i soffan. Börjar känna mig något bättre men har lite ont i örat, vilket jag försöker förtränga... Sambon är iväg och "leker" ett par dagar med några kompisar. Själv har jag tänkt att kolla in rean på Frölunda Torg någon dag, men då behöver jag nog bli ännu piggare. Det är jobbigt nog att slåss med alla galna shoppare när man är frisk!
Nä, nu är det snart sovdags. Jag ska bara fixa till det i köket först. Inga verkar ha tagit oanmäld semester. Igen! Typiskt när jag är ensam hemma... ;)
Linda - glad!
Prosit...
I måndags fick jag ont i halsen. Riktigt ont, men inte "halfluss-ont" utan mer förkylningsont. Veckan innan var jag ganska täppt i näsan, vilket var början till min utdragna förkylning som fortfarande håller i sig. Snuvig, täppt, hostar, nyser och skav i ögonen. Livet är underbart... Jag har dock kunnat fira jul, men jag har inte varit pigg. Dagens julfirande hos svärmor fick sambon och sötmonstret åka till själva. Jag kurerar mig med bilar och ostbågar. Det går tyvärr inget vidare. :(
Nästa vecka hade jag och min pluggpartner tänkt att skriva på vår c-uppsats ett par dagar men vi har lagt ner det. Jag skulle tagit med mig sötmonstret till mina föräldrar men jag inser att jag inte kommer att orka köra 17 mil själv. Fan...
Nä, jag får nog testa om Baileys biter på förkylningen. Och ett glas vin kanske!
/Linda - är glad att jag inte är en man, då hade jag varit död! :P
Nästa vecka hade jag och min pluggpartner tänkt att skriva på vår c-uppsats ett par dagar men vi har lagt ner det. Jag skulle tagit med mig sötmonstret till mina föräldrar men jag inser att jag inte kommer att orka köra 17 mil själv. Fan...
Nä, jag får nog testa om Baileys biter på förkylningen. Och ett glas vin kanske!
/Linda - är glad att jag inte är en man, då hade jag varit död! :P
Dag 30 - Ett sista ögonblick
Det råder delade meningar om det existerar kärlek vid första ögonkastet. Jag menar att det gör det. Jag blev definitivt kär i min son när jag såg honom första gången. Självklart! Jag hade ju dock lärt känna honom under ca 8 månader, men ändå var han helt främmande för mig. Trots det så kände jag omedelbar kärlek och det tog nog inte ens ett ögonblick. Det går inte att föreställa sig hur man ska reagera när man blir mamma. Vissa känner inte den kärleken direkt och andra gör det kanske aldrig. Sen finns det såna som jag som blir helt totalt förälskade från första början! 
Kärleken håller i sig! Jag förundras och gläds varje dag åt att han är en sån perfekt liten individ. Det är så himla häftigt att få vara delaktig i ett barns utveckling, och varje dag är full av nya ögonblick. Man hinner nästan inte med!
/Linda - totalt nerkärad! ;)
Dag 29 - Mina ambitioner
Jag vet inte om jag kan kalla mig en ambitiös person. För mig är en ambitiös person en som har massor av järn i elden och är engagerad både här och där. En person som når sina mål och sedan skapar nya och alltid vill ha något att sträva mot. Sån är nog inte jag. Visst vill jag saker, och jag vill även ha saker, men jag blir oftast nöjd när jag har fått det. Det räcker med det jag har. I alla fall för en lång tid.
Till exempel: Jag läste till undersköterska på gymnasiet, fast jag egentligen ville bli barnskötare. Mina betyg satte stopp för det. (Vilket känns ganska dumt, för hade jag varit mer ambitiös i högstadiet så hade jag kunnat få riktigt höga betyg...) Jag var dock nöjd med att vara usk. I ca 12 år... Sen gick jag in i den berömda väggen och blev sjukskriven för depression. Efter medicinering och kuratorsamtal insåg jag att jag var färdig med den delen av mitt liv. Efter arbetsträning beslutade jag mig för att läsa upp mina betyg på kompetenscentrum för att sen söka lärarutbildning på högskolan. Så det gjorde jag!
Nu är jag snart klar med lärarutbildningen och när det gäller den biten har jag faktiskt inga mer ambitioner. Jo, självklart vill jag ha ett jobb, men jag har inget nytt mål att sträva mot. Det tror jag att en ambitiös person hade haft. Jag är mer den nöjda typen! Så länge jag trivs i alla fall! ;)
/Linda - nöjd
Till exempel: Jag läste till undersköterska på gymnasiet, fast jag egentligen ville bli barnskötare. Mina betyg satte stopp för det. (Vilket känns ganska dumt, för hade jag varit mer ambitiös i högstadiet så hade jag kunnat få riktigt höga betyg...) Jag var dock nöjd med att vara usk. I ca 12 år... Sen gick jag in i den berömda väggen och blev sjukskriven för depression. Efter medicinering och kuratorsamtal insåg jag att jag var färdig med den delen av mitt liv. Efter arbetsträning beslutade jag mig för att läsa upp mina betyg på kompetenscentrum för att sen söka lärarutbildning på högskolan. Så det gjorde jag!
Nu är jag snart klar med lärarutbildningen och när det gäller den biten har jag faktiskt inga mer ambitioner. Jo, självklart vill jag ha ett jobb, men jag har inget nytt mål att sträva mot. Det tror jag att en ambitiös person hade haft. Jag är mer den nöjda typen! Så länge jag trivs i alla fall! ;)
/Linda - nöjd
Dag 28 - Det här saknar jag
Det kan väl inte ha undgått nån som läser här att jag studerar på annan ort och endast har varit hemma på helgerna under i stort sett hela hösten/vintern? Naturligtvis saknar jag min son. Jag saknar honom så att det gör ont. Han fattas mig...
Jag saknar även ett "normalt" liv. Ett liv där jag har ett vanligt arbete att gå till och en familj att komma hem till varje dag. Vanligt vardagsliv tillsammans med de jag älskar. Det känns som att det var väldigt längesen jag hade ett "normalt" liv. Jag vet knappt hur det är. Ändå saknar jag det.
Som tur är så är det snart slut på det jobbiga liv jag (och mina killar) lever nu. Då blir det till att slänga sig in i vardagen med allt vad det innebär. Det känns som att bli sambo på nytt, men med samma sambo... Då kanske jag kommer sakna att vara borta så mycket! ;)
/Linda - snart normal :D
Jag saknar även ett "normalt" liv. Ett liv där jag har ett vanligt arbete att gå till och en familj att komma hem till varje dag. Vanligt vardagsliv tillsammans med de jag älskar. Det känns som att det var väldigt längesen jag hade ett "normalt" liv. Jag vet knappt hur det är. Ändå saknar jag det.
Som tur är så är det snart slut på det jobbiga liv jag (och mina killar) lever nu. Då blir det till att slänga sig in i vardagen med allt vad det innebär. Det känns som att bli sambo på nytt, men med samma sambo... Då kanske jag kommer sakna att vara borta så mycket! ;)
/Linda - snart normal :D
Dag 27 - Min favoritplats
Jag har många platser som jag trivs väldigt bra på, men om jag ska välja en favoritplats så får det nog bli hemma! Jag älskar att vara hemma men mina killar. Ja, ibland är det skönt att vara ensam också, bara jag är hemma. Därmed inte sagt att jag aldrig vill lämna hemmet, för så är det inte, men det är hemma jag kan vara mig själv till 100% och det är där jag kan känna mig helt trygg. Eller trygg... Det kanske var ett konstigt ordval? Jag är ju inte otrygg när jag inte är hemma. Men på nåt sätt känner jag mig helt trygg när jag är hemma. Då vet jag att jag har det bra och att allt som är svårt kommer att ordna sig.
/Linda - hemmakär
/Linda - hemmakär
Dag 26 - Mina rädslor
Jag är hysteriskt rädd för getingar. Alltså sådär löjligt fjortisrädd...
Jag inser ju själv hur himla barnslig jag är, men jag kan helt enkelt inte kontrollera mig när det kommer en geting. Det var bättre några år, men förra sommaren kom rädsaln tillbaka. Vi var och hälsade på några vänner och där var det MASSOR av getingar. Man fick verkligen titta var man satte fötterna. Och var sötmonstret satte fötterna... Han lyckades få ett getingstick, vilket troligen utvecklade min rädsla ännu mer... :S Han tog det dock bra, han gnällde fem sekunder och "viftade" bort det onda.
Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd för dessa hemska små insekter. Man dör (oftast) inte av ett getingstick och SÅ himla ont gör det ju inte heller, men ändå är jag så rädd... Jag försöker verkligen sitta stilla när det kommer en geting, inte minst för sötmonstrets skull. Jag vill absolut inte föra över min fåniga rädsla på honom. Hoppas att jag kan kontrollera mig bättre nästa sommar. Eller att alla getingar dör ut...
/Linda - bzzzzz...
Jag inser ju själv hur himla barnslig jag är, men jag kan helt enkelt inte kontrollera mig när det kommer en geting. Det var bättre några år, men förra sommaren kom rädsaln tillbaka. Vi var och hälsade på några vänner och där var det MASSOR av getingar. Man fick verkligen titta var man satte fötterna. Och var sötmonstret satte fötterna... Han lyckades få ett getingstick, vilket troligen utvecklade min rädsla ännu mer... :S Han tog det dock bra, han gnällde fem sekunder och "viftade" bort det onda.
Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd för dessa hemska små insekter. Man dör (oftast) inte av ett getingstick och SÅ himla ont gör det ju inte heller, men ändå är jag så rädd... Jag försöker verkligen sitta stilla när det kommer en geting, inte minst för sötmonstrets skull. Jag vill absolut inte föra över min fåniga rädsla på honom. Hoppas att jag kan kontrollera mig bättre nästa sommar. Eller att alla getingar dör ut...
/Linda - bzzzzz...
Dag 25 - En första
Igår blev det inget bloggande då det var strul på blogg.se, så därför blir det två inlägg idag!
En första vaddå? Det finns ju massor av saker som är en första. En första gång, en första cykel, en första skoldag... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva... Att det heter EN första gör det också mycket svårare. Det vore enklare om det skulle vara MIN första. Jag struntar helt enkelt att skriva något mer än så här!
/Linda - för tillfället fantasilös
En första vaddå? Det finns ju massor av saker som är en första. En första gång, en första cykel, en första skoldag... Jag har ingen aning om vad jag ska skriva... Att det heter EN första gör det också mycket svårare. Det vore enklare om det skulle vara MIN första. Jag struntar helt enkelt att skriva något mer än så här!
/Linda - för tillfället fantasilös
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Om jag skulle fråga min sambo vad som får mig att gråta skulle han troligen svara: Allt... Och det ligger nog nåt i det. Jag har väldigt lätt för att gråta, oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller rörd. Visst är det bra att kunna visa känslor, men jag förstår om mina nära och kära blir förvirrade. De vet troligen inte om jag är glad eller ledsen ibland. Härom dagen såg jag t ex en hemsk sekvens ur "Dr Phil" där en mamma är fruktansvärt grym mot sin son. Det fick mig att gråta. Det tog en stund innan sambon fattade vad det var med mig. ;)
Jag har funderat på varför jag har så lätt för att gråta, och min teori är att jag inte vet var jag ska göra av mina känslor och då släpper jag ut dom i form av tårar. Låter det logiskt?
/Linda - lipsill!
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Min största glädjekälla är min son! Min älskade lilla unge! Han kan alltid få mig att må bra! Jag brukar kalla honom mitt lyckopiller, för han har den effekten på mig. Man vänjer sig väldigt fort vid att ha barn. Trots att jag har levt största delen av mitt liv utan honom har jag svårt att minnas hur det var. Han hör till. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan honom, och jag hoppas att jag aldrig behöver veta det heller.
Jag kan sitta och titta på honom långa stunder. Han är ju så rolig! Allt han gör och allt han säger gör mig glad! Självklart kan jag bli irriterad på honom ibland, men det tar ändå inte bort lyckokänslan. Den finns där hela tiden. Det finns ett uttryck som beskriver denna lyckokänsla som min son ger mig; "Hjärtat svämmar över". Vad det svämmar över av vet jag inte, men det är en himla häftig känsla! 
/Linda - fjantig mamma... ;)
Dag 22 - Det här upprör mig
Jag försöker leva efter mottot att inte bli upprörd över saker jag inte kan påverka, men det går inte alltid. Något jag har väldigt svårt för är människor som inte kan stå för sina misstag, som är egocentriska och som inte bryr sig om nån annan än sig själva. Hur svårt kan det egentligen vara att säga förlåt? Att erkänna att man gjort fel? Är det helt enkelt så att människor som inte kan säga förlåt är så fruktansvärt självupptagna att de inte anser sig behöva det? Inser de inte sina fel och brister? Anser de att de är lite förmer än andra och därför kan behandla andra människor hur som helst? Tyvärr har jag inga svar på dessa frågor, men jag skulle tycka att det vore intressant att få veta.
Visst, det är jättesvårt att säga förlåt. Särskilt om man gjort något riktigt dumt, men ibland får man helt enkelt bortse från det och "bita i det sura äpplet". Ibland har man helt enkelt inget/ingen annan att skylla på än sig själv och då får man helt enkelt stå för konsekvenserna.
För mig betyder "förlåt" väldigt mycket. Det är för mig ett ord som visar att jag är uppriktigt ledsen för att jag på något sätt gjort en annan människa illa eller ledsen. Därför kräver jag detsamma av människor som sårar mig. Människor som av olika anledningar inte bryr sig om att säga förlåt när de gjort mig illa blir "osynliga" för mig. Jag gör mitt bästa för att hålla dessa energitjuvar borta och jag lyckas ganska bra! Jag blir dock lik förbannat upprörd när jag tänker på dem...
/Linda - slutar tänka!
Visst, det är jättesvårt att säga förlåt. Särskilt om man gjort något riktigt dumt, men ibland får man helt enkelt bortse från det och "bita i det sura äpplet". Ibland har man helt enkelt inget/ingen annan att skylla på än sig själv och då får man helt enkelt stå för konsekvenserna.
För mig betyder "förlåt" väldigt mycket. Det är för mig ett ord som visar att jag är uppriktigt ledsen för att jag på något sätt gjort en annan människa illa eller ledsen. Därför kräver jag detsamma av människor som sårar mig. Människor som av olika anledningar inte bryr sig om att säga förlåt när de gjort mig illa blir "osynliga" för mig. Jag gör mitt bästa för att hålla dessa energitjuvar borta och jag lyckas ganska bra! Jag blir dock lik förbannat upprörd när jag tänker på dem...
/Linda - slutar tänka!
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Jag ska försöka beskriva ett ögonblick som var en fantastisk upplevelse för mig, men jag tror inte att det kommer bli lika bra nedskrivet som det är i mitt minne. Jag försöker i alla fall!
Jag har ju en häst, Tessan, som jag skrivit om tidigare. När hon var 11 år (2004) bestämde vi oss för att betäcka henne. Vi=jag och mamma. Vi äger henne tillsammans. I maj 2005 var det dags för fölning. Det var vårt första föl så vi började fölvaka i god tid! Vi såg alla möjliga och omöjliga tecken på att det var på gång! Jag tror att vi vakade i ca två veckor. Som tur var så hade vi en övervakningskamera i stallet så vi slapp springa ut flera gånger per natt, alternativt slapp sova i stallet... :D
Med facit i hand hade vi inte behövt nån kamera! Den 3:e maj 2005 mockade jag Tessans box på kvällen. Jag tittade ut genom stallfönstret medan jag mockade och såg att hon kissade. Väldigt mycket... Jag insåg ganska snabbt att det inte alls var kiss utan det var vattnet som gick. Jag hämtade henne i hagen och ställde in henne i den nymockade boxen. Väl inne i boxen satte värkarna igång ganska snart. Hon lade sig och ställde sig om vartannat. Jag tittade lite på henne men tänkte sen att hon nog blev störd av mig så jag sa till henne: "Jag sätter mig här borta." Då kom "ögonblicket"! Hon ställde sig upp och tittade på mig, och jag kan svära på att hon tänkte nåt i stil med: "Nähä du matte! Har du försatt mig i den här sitsen så får du banne mig stötta mig. Jag behöver dig här!" Så jag fick snällt ställa mig vid boxväggen igen och prata med henne.
Det dröjde inte länge förrän det kom ut en alldeles fantastiskt söt liten fölunge! Det var kärlek vid första ögonkastet för både mig och Tessan! Det är verkligen en helt magisk upplevelse att få vara med vid ett sånt tillfälle!
Tessan och Luzifer, 050305.
/Linda - stolt över att jag fick vara med!
Jag har ju en häst, Tessan, som jag skrivit om tidigare. När hon var 11 år (2004) bestämde vi oss för att betäcka henne. Vi=jag och mamma. Vi äger henne tillsammans. I maj 2005 var det dags för fölning. Det var vårt första föl så vi började fölvaka i god tid! Vi såg alla möjliga och omöjliga tecken på att det var på gång! Jag tror att vi vakade i ca två veckor. Som tur var så hade vi en övervakningskamera i stallet så vi slapp springa ut flera gånger per natt, alternativt slapp sova i stallet... :D
Med facit i hand hade vi inte behövt nån kamera! Den 3:e maj 2005 mockade jag Tessans box på kvällen. Jag tittade ut genom stallfönstret medan jag mockade och såg att hon kissade. Väldigt mycket... Jag insåg ganska snabbt att det inte alls var kiss utan det var vattnet som gick. Jag hämtade henne i hagen och ställde in henne i den nymockade boxen. Väl inne i boxen satte värkarna igång ganska snart. Hon lade sig och ställde sig om vartannat. Jag tittade lite på henne men tänkte sen att hon nog blev störd av mig så jag sa till henne: "Jag sätter mig här borta." Då kom "ögonblicket"! Hon ställde sig upp och tittade på mig, och jag kan svära på att hon tänkte nåt i stil med: "Nähä du matte! Har du försatt mig i den här sitsen så får du banne mig stötta mig. Jag behöver dig här!" Så jag fick snällt ställa mig vid boxväggen igen och prata med henne.
Det dröjde inte länge förrän det kom ut en alldeles fantastiskt söt liten fölunge! Det var kärlek vid första ögonkastet för både mig och Tessan! Det är verkligen en helt magisk upplevelse att få vara med vid ett sånt tillfälle!
Tessan och Luzifer, 050305.
/Linda - stolt över att jag fick vara med!
Dag 20 - Den här månaden
Detta har inte varit den bästa månaden det här året... Hittills i alla fall. Jag har varit hemma så lite så jag känner mig som en främling i mitt eget hem när jag kliver in genom dörren. :( Som tur är går den känslan över snabbt, men den är inte rolig.
Mesta delen av tiden har jag tillbringat i skolan tror jag. Vi skriver c-uppsats och det är inte lätt. Faktiskt inte ett dugg lätt. Snarare riktigt jäkla svårt... Jag har även tillbringat mycket tid hos mina föräldrar, och även om dom är hur underbara som helst så är det inte "rätt". Det känns som att jag ofrivilligt har flyttat "hem", 35 år gammal.
Jag har även åkt en hel del tåg, och jag har endast råkat ut för förseningar två gånger! Fantastiskt! Heja SJ! :p Jag har haft tur!
När jag har varit hemma på helgerna har jag mest varit trött, osocial och gnällig... Jag är helt klart världens tråkigaste sambo för tillfället. :( Den lilla orken jag har går åt till att vara en bra mamma åt sötmonstret, och det tror jag att jag klarar bra! Han är så trygg och harmonisk den lilla underbara ungen (vilket självklart även beror på hans pappa)! Han är som en drog för mig. Mitt lyckopiller!
Nu längtar jag efter julen! För första gången i vuxen ålder! Jag hoppas att den blir alldeles, alldeles... underbar!
Linda - längtar!
Mesta delen av tiden har jag tillbringat i skolan tror jag. Vi skriver c-uppsats och det är inte lätt. Faktiskt inte ett dugg lätt. Snarare riktigt jäkla svårt... Jag har även tillbringat mycket tid hos mina föräldrar, och även om dom är hur underbara som helst så är det inte "rätt". Det känns som att jag ofrivilligt har flyttat "hem", 35 år gammal.
Jag har även åkt en hel del tåg, och jag har endast råkat ut för förseningar två gånger! Fantastiskt! Heja SJ! :p Jag har haft tur!
När jag har varit hemma på helgerna har jag mest varit trött, osocial och gnällig... Jag är helt klart världens tråkigaste sambo för tillfället. :( Den lilla orken jag har går åt till att vara en bra mamma åt sötmonstret, och det tror jag att jag klarar bra! Han är så trygg och harmonisk den lilla underbara ungen (vilket självklart även beror på hans pappa)! Han är som en drog för mig. Mitt lyckopiller!
Nu längtar jag efter julen! För första gången i vuxen ålder! Jag hoppas att den blir alldeles, alldeles... underbar!
Linda - längtar!
Dag 19 - Detta ångrar jag
Jag ångrar att jag inte har rest mer i "min ungdom". Jag är avundsjuk på min kusin och hennes kille som har gjort/gör en helt fantastisk resa! Tänk om jag hade vågat det! Jag hade chansen att åka som au pair hos en bekant till mina föräldrar, men jag var alldeles för feg... Tyvärr... Det ångrar jag idag. Om man nu kan ångra en egenskap? Tänk vilken erfarenhet det hade varit! Jag tror att man växer något enormt som människa när man ger sig iväg utan att riktigt veta vad som ska hända. Det är dock bara att inse. Jag var, och är nog fortfarande till viss del, en fegis... ;)
Linda - en fegis!
Länk till kusin Saras och Martins blogg för er som är nyfikna: http://martinsara.blogg.se/ Om ni inte orkar läsa så titta i alla fall på bilderna. Dom är helt fantastiska! :D
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Min absoluta favoritfödelsedag var den när jag fyllde 10 år! Jag vet dock inte om det som var så bra hände på själva födelsedagen, men de var i alla fall i samband med min tionde födelsedag när jag hade kalas för mina kompisar. Anledningen till att just denna födelsedag var så speciell var för att jag fick en kanin!
Min bästa kompis mamma födde upp kaniner och jag hade hittat en kaninunge som var lite sötare än alla andra. I mina ögon i alla fall! Jag hade kallat henne för min i flera veckor, men trodde inte att hon skulle bli det på riktigt. När min bästa kompis dök upp på kalaset fick jag en lapp av henne. Där hade hon skrivit att jag fick en kaninunge och att jag fick välja vilken jag ville! Det var inget svårt val! Jag hade ju redan valt, och även döpt henne. Nina hette hon, efter Nina Kanin i Bamse. Hon var korsning mellan Fransk vädur och Lilla silver.
Jag blev så glad att jag började gråta! Mina andra kompisar blev nog lite chockade över min reaktion för de visste ju inte vad som stod på lappen! :D
Ca en månad efter fick även min syster en kanin och senare fick även min bror en. Sen fick vi kaninungar, och helt plötsligt hade vi 20 kaniner! ;) Tur att vi hade en händig far som kunde fixa kaninburar!
Linda - djurälskare!
Min bästa kompis mamma födde upp kaniner och jag hade hittat en kaninunge som var lite sötare än alla andra. I mina ögon i alla fall! Jag hade kallat henne för min i flera veckor, men trodde inte att hon skulle bli det på riktigt. När min bästa kompis dök upp på kalaset fick jag en lapp av henne. Där hade hon skrivit att jag fick en kaninunge och att jag fick välja vilken jag ville! Det var inget svårt val! Jag hade ju redan valt, och även döpt henne. Nina hette hon, efter Nina Kanin i Bamse. Hon var korsning mellan Fransk vädur och Lilla silver.
Jag blev så glad att jag började gråta! Mina andra kompisar blev nog lite chockade över min reaktion för de visste ju inte vad som stod på lappen! :D
Ca en månad efter fick även min syster en kanin och senare fick även min bror en. Sen fick vi kaninungar, och helt plötsligt hade vi 20 kaniner! ;) Tur att vi hade en händig far som kunde fixa kaninburar!
Linda - djurälskare!
Dag 17 - Mitt favoritminne
Oj! Vad svårt! Jag har ju massor av minnen som känns som favoriter!
Ett favoritminne, som är ganska färskt, är när jag och min son hade vårt första "samtal". Vi satt i varsin fåtölj och tittade på varandra och det lät ungefär så här:
Son: Mamma...
Jag: Ja.
Son: Äglblibladligl haglbmnsgt?
Jag: Ja, absolut!
Son: Haa.
Han såg så nöjd ut efteråt! Han var garanterat helt övertygad om att han berättat något. Och att jag förstått... ;) Tur att jag svarade rätt! :D
Linda - full av minnen!
Ett favoritminne, som är ganska färskt, är när jag och min son hade vårt första "samtal". Vi satt i varsin fåtölj och tittade på varandra och det lät ungefär så här:
Son: Mamma...
Jag: Ja.
Son: Äglblibladligl haglbmnsgt?
Jag: Ja, absolut!
Son: Haa.
Han såg så nöjd ut efteråt! Han var garanterat helt övertygad om att han berättat något. Och att jag förstått... ;) Tur att jag svarade rätt! :D
Linda - full av minnen!
Andra halvan!
Då har jag tagit mig genom halva utmaningen och påbörjat andra halvan! Det har varit jättekul hittills! Jag tror att det var en bra början för mig, som har en nystartad blogg. Det har uppkommit många tankar kring flera inlägg så jag kommer nog ha mycket att skriva om ett tag till! ;)
/Linda - biten!
/Linda - biten!
Dag 16 - Min första kyss
Jag har ju berättat om min första kärlek, Jesper, men jag träffade min andra kärlek samma år. Jag började på lekskola (lekis) på hösten när jag var 5 år gammal. Där träffade jag min andra kärlek. Det var förresten den killen jag och min bästa vän "slogs" om. ;) Denna kärleken flyttade till staden innan vi började 1:an och jag tänkte inte så mycket mer på honom just då. När jag sen började 7:an i staden så hamnade vi i samma klass, och tycke uppstod igen! Dock inte direkt, men på sommaren mellan 7:an och 8:an blev vi ihop. Och det var även då jag fick min första kyss.
Den kvällen det hände var en lördag i maj. Jag konfirmerades den helgen och fick inte vara ute för sent. Jag hade tagit moppen till en granne där killen i fråga var. Där umgicks vi hela kvällen och när det var dags för mig att åka hem så följde han mig till min moppe. Och där, utanför grannens garage, hände det!!! Det var inte bara min första kyss, det var nog även min längsta... Jag hade (av förklarliga skäl) ingen bra teknik så jag trodde att jag skulle svimma flera gånger innan jag kom på hur jag skulle andas. :D Det var ändå helt fantastiskt, så klart, och jag vinglade hemåt på moppen. Troligtvis med ett saligt leende på läpparna. ;)
Dagen efter, under konfirmationen, var jag helt säker på att alla kunde se vad jag hade sysslat med kvällen innan. Jag kände ju hur läpparna glödde! Det var dock ingen som sa nåt, men det skulle inte förvåna mig om det syntes... ;)
/Linda - minns det som igår!
Dag 15 - Mina drömmar
Det är kul med den här utmaningen för man kan tolka många rubriker på olika sätt. Jag skulle ju kunna berätta vad jag drömmer på nätterna till exempel, men det skulle nog bli väldigt rörigt! Det skulle också kunna vara så att jag har hela frysen full med drömmar (kakor) och att jag tänkte dela mitt fantastiska recept med er! ;) Men så är det inte! Jag tänker i stället berätta om mina önskedrömmar och hur jag skulle vilja ha det.
Det jag drömmer mest om, eller önskar mig mest, är att min utbildning vore slut. Jag vill ha ett vanligt liv med ett arbete och fasta tider. Jag vill kunna umgås med min sambo och min son varje dag. Det är hemskt att leva så här. :(
Jag drömmer även om ett hus. Med trädgård! Åh, vad jag saknar en trädgård. Den behöver inte vara stor, men den ska ändå finnas. Det vore underbart att bara kunna gå ut och sätta sig med en kopp kaffe i solen, göra en snögubbe eller plaska i en pool.
En stabil inkomst vore också önskvärt. Tänk att kunna åka på semester nån gång ibland. Kanske till och med utomlands! Det känns som en utopi för tillfället. Eller att kunna köpa kläder, klippa mig eller gå på bio utan att ha ångest.
Min förhoppning är att dessa drömmar kommer gå i uppfyllelse när min utbildning är klar. Kanske inte direkt, men på sikt. Och då kommer jag garanterat ha nya drömmar och önskningar! :D
/Linda - inte drömlös
Dag 14 - Vad hade jag på mig idag
Eftersom jag känner mig tråkig för tillfället så blir det väl bra med ett tråkigt inlägg! Jag har faktiskt på mig samma kläder som jag hade dag 10! Nytvättade! Dock har jag andra underkläder. I övrigt är det precis samma. Tråkigt, jag vet... ;)
Jag kunde ju hittat på nåt annat, ljugit lite, men det är fult att ljuga! :p
/Linda - klädd!
Jag kunde ju hittat på nåt annat, ljugit lite, men det är fult att ljuga! :p
/Linda - klädd!
Dag 13 - Den här veckan
Jag är återigen lite sen med mina inlägg, men bättre sent än aldrig! Eller? ;)
Detta inlägget skulle jag skrivit igår så jag tänker skriva om förra veckan. Den såg nästan ut som alla mina veckor har gjort de senaste månaderna. På måndagen var jag i skolan, på tisdagen var jag i skolan. Jag åkte hem på tisdageftermiddagen (Alltså HEM! Till mina killar!) och åkte tillbaka till skolan på onsdag morgon. Resten av onsdagen var jag i skolan och torsdagen var jag... i skolan! Det som skiljde denna veckan från alla andra var att jag kunde åka hem redan på torsdagen! Det var otroligt skönt att kunna vara hemma tre dagar i stället för två.
Helgen var lugn och trevlig. På lördagen var vi en sväng på Frölunda Torg. Vi köpte en julklapp till sötmonstret, en doktorsväska. Tanken var att jag skulle köpt fler julklappar, men sötmonstret blev hungrig och trött så vi gick hem. På söndagen besökte vi julmarknaden på Stora Holm. Det var trevligt, men jag hade gärna sett mer tomtar och mer krimskrams! Det var mest tyger, kuddfodral och inredningssaker. Fina saker, men inget för mig. På eftermiddagen åkte vi pulka och gjorde en snögubbe. Söndagen avslutades med nybakta scones i soffan framför tvn.
Jag har inte skrivit något om mina vardagkvällar. Det beror på att jag inte gör något... Jag är helt slut när jag kommer hem från skolan så jag orkar inte mycket. Jag känner mig som den mest osociala människan som finns just nu, men det blir förhoppningsvis bättre när skolan är slut!
/Linda - Trött och tråkig...
Detta inlägget skulle jag skrivit igår så jag tänker skriva om förra veckan. Den såg nästan ut som alla mina veckor har gjort de senaste månaderna. På måndagen var jag i skolan, på tisdagen var jag i skolan. Jag åkte hem på tisdageftermiddagen (Alltså HEM! Till mina killar!) och åkte tillbaka till skolan på onsdag morgon. Resten av onsdagen var jag i skolan och torsdagen var jag... i skolan! Det som skiljde denna veckan från alla andra var att jag kunde åka hem redan på torsdagen! Det var otroligt skönt att kunna vara hemma tre dagar i stället för två.
Helgen var lugn och trevlig. På lördagen var vi en sväng på Frölunda Torg. Vi köpte en julklapp till sötmonstret, en doktorsväska. Tanken var att jag skulle köpt fler julklappar, men sötmonstret blev hungrig och trött så vi gick hem. På söndagen besökte vi julmarknaden på Stora Holm. Det var trevligt, men jag hade gärna sett mer tomtar och mer krimskrams! Det var mest tyger, kuddfodral och inredningssaker. Fina saker, men inget för mig. På eftermiddagen åkte vi pulka och gjorde en snögubbe. Söndagen avslutades med nybakta scones i soffan framför tvn.
Jag har inte skrivit något om mina vardagkvällar. Det beror på att jag inte gör något... Jag är helt slut när jag kommer hem från skolan så jag orkar inte mycket. Jag känner mig som den mest osociala människan som finns just nu, men det blir förhoppningsvis bättre när skolan är slut!
/Linda - Trött och tråkig...
Dag 12 - I min handväska
Det här blir lätt! Jag har ingen handväska! :p Jag är helt enkelt ingen "väskmänniska". Jag vet inte var jag ska göra av väskan om jag försöker testa nån. För jag testar ibland. Jag tycker att väskor är snygga. Eller ja, inte alla förstås men en hel del snygga finns det! Jag har dock inte hittat nån som passar mig än. Vet inte om en stor eller liten skulle passa mig bäst. Eller kanske en mitt emellan?
Om jag hade haft en väska så tror jag att jag hade haft plånbok, telefon, nycklar, lypsyl och värktabletter där. Alltså det jag har i jackfickorna nu... ;) Eller också hade jag stoppat i allt möjligt som kan vara bra att ha!
Är handväska något vuxet förresten? I så fall kan det förklara varför jag inte har nån... :D
Linda - väsklös!
Om jag hade haft en väska så tror jag att jag hade haft plånbok, telefon, nycklar, lypsyl och värktabletter där. Alltså det jag har i jackfickorna nu... ;) Eller också hade jag stoppat i allt möjligt som kan vara bra att ha!
Är handväska något vuxet förresten? I så fall kan det förklara varför jag inte har nån... :D
Linda - väsklös!
Dag 11 - Mina syskon
Jag har två syskon. En storasyster och en lillebror. Jag är alltså ett "stackars" mellanbarn... ;)
Min syster (två år äldre än mig) har alltid varit en riktig storasyster. Hon var den skötsamma av oss syskon. När hon var yngre hade hon en väldigt ovanlig egenskap. Hon hade aldrig fel! Det är sant! I alla fall om man fick tro henne. ;) Vi höll oftast sams, men självklart förekom det bråk. Hon, liksom jag, har lätt till tårar så mitt "vapen" när vi bråkade var att reta henne för det. "Gråt lite så känns det bättre", sagt med en väldigt retsam ton, gjorde att jag ibland fick en skogstokig syster över mig... Jag antar att det var mitt sätt att få slut på våra bråk (mamma tog oftast isär oss) för det gick ju inte att diskutera med henne. Hon hade ju alltid rätt, så det spelade ingen roll vad jag sa! Den ovanliga egenskapen försvann lyckligtvis, så nu har hon faktiskt fel ibland, vilket känns skönt!
Min bror (fyra år yngre än mig) avskydde jag när han var liten. Jag (och även min syster) var nog ganska elaka mot honom. Vi slog honom på fingrarna när han var dum, men lika mycket för att han var söt när han skrek... När han blev äldre så började han slå tillbaka. Märkligt... ;) Vi (jag och min bror) kunde inte vara ensamma i huset under en period. Då hade vi nog slagit ihjäl varandra. Jag fortsatte att avsky honom tills han blev ganska stor/gammal. Eller tills jag blev mer mogen! När vi båda blev äldre visade det sig att vi har väldigt lika humor. Vi kan fantisera ihop allt möjligt och skratta åt oss själva, medan ingen annan förstår ett dugg.
Nu för tiden tycker jag väldigt mycket om mina syskon, som jag även ser som några av mina bästa vänner!
/Linda - ett ganska lyckat/lyckligt mellanbarn!
Min syster (två år äldre än mig) har alltid varit en riktig storasyster. Hon var den skötsamma av oss syskon. När hon var yngre hade hon en väldigt ovanlig egenskap. Hon hade aldrig fel! Det är sant! I alla fall om man fick tro henne. ;) Vi höll oftast sams, men självklart förekom det bråk. Hon, liksom jag, har lätt till tårar så mitt "vapen" när vi bråkade var att reta henne för det. "Gråt lite så känns det bättre", sagt med en väldigt retsam ton, gjorde att jag ibland fick en skogstokig syster över mig... Jag antar att det var mitt sätt att få slut på våra bråk (mamma tog oftast isär oss) för det gick ju inte att diskutera med henne. Hon hade ju alltid rätt, så det spelade ingen roll vad jag sa! Den ovanliga egenskapen försvann lyckligtvis, så nu har hon faktiskt fel ibland, vilket känns skönt!
Min bror (fyra år yngre än mig) avskydde jag när han var liten. Jag (och även min syster) var nog ganska elaka mot honom. Vi slog honom på fingrarna när han var dum, men lika mycket för att han var söt när han skrek... När han blev äldre så började han slå tillbaka. Märkligt... ;) Vi (jag och min bror) kunde inte vara ensamma i huset under en period. Då hade vi nog slagit ihjäl varandra. Jag fortsatte att avsky honom tills han blev ganska stor/gammal. Eller tills jag blev mer mogen! När vi båda blev äldre visade det sig att vi har väldigt lika humor. Vi kan fantisera ihop allt möjligt och skratta åt oss själva, medan ingen annan förstår ett dugg.
Nu för tiden tycker jag väldigt mycket om mina syskon, som jag även ser som några av mina bästa vänner!
/Linda - ett ganska lyckat/lyckligt mellanbarn!
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Min klädsel påverkas naturligtvis av vart jag befinner mig. Är jag bara hemma och slappar en dag så är jag gärna klädd i mysdress, men är jag i skolan så blir klädseln något mer genomtänkt. Idag har jag varit i skolan och jag har haft på mig:
* Underkläder (som inte matchar! ;) )
* Svarta strumpor med möss på.
* Svarta långkalsonger (jag vet, det är fult, men åh vad skönt!)
* En vit, långärmad topp
* Blåa jeans med resår nertill (underbart sköna, från Lindex. Rekommenderas varmt!)
* En grå, stickad tröja/väst med stora "ärmöppningar" (typ pingvinärm utan ärm...)
När jag har befunnit mig utomhus har jag även haft:
* En grön vinterjacka, typ parkas
* Svarta mockakängor
* Svart mössa
* Grå fingervantar i fleece
Kunde ju tagit en bild och visat, men nej! :p
/Linda - påklädd
* Underkläder (som inte matchar! ;) )
* Svarta strumpor med möss på.
* Svarta långkalsonger (jag vet, det är fult, men åh vad skönt!)
* En vit, långärmad topp
* Blåa jeans med resår nertill (underbart sköna, från Lindex. Rekommenderas varmt!)
* En grå, stickad tröja/väst med stora "ärmöppningar" (typ pingvinärm utan ärm...)
När jag har befunnit mig utomhus har jag även haft:
* En grön vinterjacka, typ parkas
* Svarta mockakängor
* Svart mössa
* Grå fingervantar i fleece
Kunde ju tagit en bild och visat, men nej! :p
/Linda - påklädd
Dag 9 - Min tro
Hmm... Svårt... Jag vet faktiskt inte vad jag tror. Däremot VILL jag tro att det finns något gott i alla människor. Jag VILL tro att alla skulle kunna leva tillsammans utan krig och annat hemskt. Jag VILL tro att det finns en plats för alla människor på jorden, oavsett om man inte anses som "normal", och att alla, trots olikheter, ska ses som lika mycket värda.
Tyvärr är det inte så. Gång på gång tappar jag tron på hela mänskligheten och det är så tråkigt. För varje gång jag blir illa behandlad, eller om jag ser någon annan bli det, försvinner en del av min tro. När man tappar tron tror jag även att man tappar förmågan att lita på andra människor. I alla fall är det så för mig. Ju äldre jag blir desto svårare har jag för att lita på människor, och jag inbillar mig att det beror på att jag har varit med om saker i mitt liv som fått mig att tappa tron... På mycket och på många.
Det här blev rörigt känner jag, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig...
/Linda - skeptisk...
Tyvärr är det inte så. Gång på gång tappar jag tron på hela mänskligheten och det är så tråkigt. För varje gång jag blir illa behandlad, eller om jag ser någon annan bli det, försvinner en del av min tro. När man tappar tron tror jag även att man tappar förmågan att lita på andra människor. I alla fall är det så för mig. Ju äldre jag blir desto svårare har jag för att lita på människor, och jag inbillar mig att det beror på att jag har varit med om saker i mitt liv som fått mig att tappa tron... På mycket och på många.
Det här blev rörigt känner jag, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig...
/Linda - skeptisk...
