Det kan väl inte ha undgått nån som läser här att jag studerar på annan ort och endast har varit hemma på helgerna under i stort sett hela hösten/vintern? Naturligtvis saknar jag min son. Jag saknar honom så att det gör ont. Han fattas mig...

Jag saknar även ett "normalt" liv. Ett liv där jag har ett vanligt arbete att gå till och en familj att komma hem till varje dag. Vanligt vardagsliv tillsammans med de jag älskar. Det känns som att det var väldigt längesen jag hade ett "normalt" liv. Jag vet knappt hur det är. Ändå saknar jag det.

Som tur är så är det snart slut på det jobbiga liv jag (och mina killar) lever nu. Då blir det till att slänga sig in i vardagen med allt vad det innebär. Det känns som att bli sambo på nytt, men med samma sambo... Då kanske jag kommer sakna att vara borta så mycket! ;)


/Linda - snart normal :D