Jag tjatar om att jag vill att mitt liv ska vara normalt och alla kanske inte förstår vad jag menar. För att ni ska förstå tänker jag berätta om hur mitt liv sett ut de senaste åren.

Hösten 2006 kom jag in på lärarutbildningen i Skövde. Det kändes (och känns fortfarande) helrätt! Studierna flöt på ganska bra, vissa kurser var mer intressanta än andra men allt var ändå rätt! Jag bodde då i Tidaholm med mina två katter, Sissi och Flisan och med hunden Anton. Min häst, Tessan, bodde redan då hos min syster ca 1½ mil utanför Tidaholm. Fritiden ägnades åt vänner, studier och mina djur.

Sommaren 2008 träffade jag min blivande sambo. Jag hade absolut inga planer på att inleda ett förhållande, jag pluggade ju! Och han bodde i Göteborg. Nu blev det inte riktigt som planerat... Jag blev med barn snabbt. Väldigt snabbt... Helt oplanerat. Abort var inte nåt alternativ för mig så helt plötsligt skulle jag visst bli mamma!

Den blivande fadern och jag visste inte riktigt hur vi skulle ha det. Skulle vi vara ett par? Om vi skulle det, skulle vi bo ihop? Och om vi skulle det, var skulle vi bo? Många frågor... Mina studier under denna terminen gick inte riktigt lika bra som de första två åren... Huvudet var, minst sagt, fullt av annat. Ganska snart beslutade vi oss i alla fall för att se oss som ett par. En fråga löst...

Allt eftersom graviditeten fortskred så bestämde vi oss även för att vi skulle bo tillsammans. Och det mest logiska var att vi skulle bo i Göteborg eftersom sambon hade jobb och jag ändå skulle byta jobb efter mina studier. Sambon köpte en trea som vi satte igång att renovera i februari-mars 2009. Barnet skulle komma runt den 22 april så då var vi ju tvugna att vara klara! Sonen kom den 31 mars... Jag förlöstes med kejsarsnitt, sambon hade ryggskott och vi renoverade lägenhet. Jag hade alltså inte hunnit flytta till Göteborg. Kaos!

Som tur var så var lägenheten nästan klar. Det blev några veckor i sambons gamla lägenhet. Min snälla familj flyttade mina saker från Tidaholm till Göteborg. Tack för det! Själv var jag inte till nån nytta alls. Som nysnittad får man inte lyfta tyngre än barnets vikt den första månaden. Det var knappt tre kilo...

Sonen hade kolik de tre första månaderna, vilket inte underlättade när man var nyblivna sambos och föräldrar. Han hade ändå lindrig kolik, men fy vad jobbigt det var. Mest för honom. Och för att man kände sig så hjälplös. :( Efter tre månder vände det dock och han blev ett litet mönsterbarn som vid fyra månaders ålder sov 12 timmar i sträck varje natt!

Sommaren var ganska strulig. Både jag och sambon befann oss nog i nåt slags chocktillstånd och vi gjorde vårt bästa för att allt skulle flyta på. Det gick både upp och ner. :S Hösten och vintern var bättre, men det är inte enkelt att få allt att fungera när man egentligen inte känner varandra särskilt väl, plus att man har ett barn tillsammans.

På våren 2010 var det dags för mig att återuppta mina studier. Jag och sonen bodde då hos mina föräldrar söndag till torsdag och hemma torsdag till söndag. Jag tog inget studielån utan tog ut föräldrapenning några dagar i veckan och sambon jobbade. Det var bästa lösningen för oss då. Den perioden var väldigt jobbig. Den också... Inte nog med att jag hade skolan att tänka på, jag hade även huvudansvaret för sonen största delen av veckan. Visst tog mina föräldrar hand om honom men jag klarade/klarar inte av att släppa kontrollen och ansvaret helt. Jag lyckades trots allt att ta mig igenom hela terminen utan en enda komplettering. Jag klarade även en fruktad tenta! :D

Sommaren 2010 hittade jag inget jobb, så vår ekonomi var inte jättebra. Har man inga pengar kan man inte göra allt man vill göra vilket kan göra att man blir lite griniga... ;) Nä då, sommaren var faktiskt helt ok när jag tänker tillbaka! Det går att göra saker även om man inte har obegränsat med pengar. Sonen kräver ju inget än.

Sonen började förskolan i samband med att min sista termin började. Det innebar att jag inte behövde ta med honom till mamma och pappa vilket var skönt på ett sätt och hemskt på ett annat. Fy vad jag har saknat honom! Det har varit hemskt. Och det där med att släppa kontrollen och ansvaret funkar inget vidare även om jag inte är med sonen...

I samband med min flytt lämnade jag mina katter och min hund hos mamma och pappa. Vi ville inte ha katt när sonen var liten och jag ville inte flytta en 10 år gammal hund till en ny lägenhet. De fick det bättre på landet hos mina föräldrar. Jag lämnade även mina vänner (visst, dom finns kvar men det är ju inte bara att åka till nån och ta en kopp kaffe och prata skit...) och min familj. Det är tufft... Ny i en storstad och inte känna nästan nån. Och jag är inte världens mest sociala och pratiga människa. I alla fall inte när det gäller att skapa nya kontakter. Jag hoppas dock att den biten löser sig när mitt liv blir NORMALT! Om det nu blir det... Kanske... Någongång...

Oj, vad långt det blev... Det kändes dock bra att få förklara varför jag tjatar om att jag vill ha ett normalt liv, för enligt mina normer har jag inte haft ett normalt liv på ganska exakt 2½ år...


Linda - avskriven! ;)